Kajsa Kettil: Begripligt men farligt att demonisera motståndarna
Förra veckan, några dagar efter Hamas fruktansvärda attack mot Israel, skrev jag en ledarkrönika med rubriken ”Både israeler och palestinier måste skyddas från terrorn”, som fördömde terrordådet och samtidigt framförde farhågor att en alltför hård vedergällning riskerar att drabba civilbefolkningen i Gaza.
Eftersom få motsättningar är så polariserade och känsliga som Israel-Palestina-konflikten räknade jag med reaktioner, och konstaterade krasst att om båda sidor är missnöjda betyder det att texten är balanserad.
Båda sidor hörde av sig. Båda var missnöjda, även om de hanterade det på lite olika sätt. Från vänsterhåll kom ett mejl med ensidiga påståenden om att Israel minsann inte har någon rätt att försvara sig.
En annan avsändare var personligt påverkad eftersom han har nära anhöriga i Israel. Han var förtvivlad, det var uppenbart, och ändå försökte han uttrycka sig sakligt och respektfullt. Skribenten tyckte att jag inte varit tillräckligt hård i min kritik mot Hamas, detta trots att texten innehöll beskrivningar av hur ”israeliska barn, kvinnor och män jagades, våldtogs, kidnappades och mördades” samt att Israel har en självklar rätt att försvara sig men att våld mot civila inte leder till en långsiktig lösning.
Han skrev också att det är lätt för mig att sitta i Borås eller Ulricehamn och ha åsikter om hur Israel ska agera, och han bad mig föreställa mig att jag varit på musikfestivalen som Hamas attackerade tillsammans med mina döttrar, om jag har några. Då kanske inte våra västerländska moraliska och etiska värderingar skulle vara värda så mycket.
Han har rätt. Det är jämförelsevis lätt att sitta vid tangentbordet och ha åsikter om hur andra ska göra. Men det är också opinionsjournalistikens uppgift; att ta in fakta, lyssna på experter, analysera och framföra ett budskap.
Det betyder inte att vi saknar empati och förståelse för andra människors lidande inför grymhet som Hamas och andra terrororganisationer uppvisar. Jag svarade mannen ungefär så, och dessutom kunde jag meddela att jag faktiskt redan hade föreställt mig att det var min familj som utsattes. Detta eftersom jag a) har döttrar och b) även har en livlig fantasi som ibland är för bra för mitt eget bästa. Vad jag kom fram till? Att om någon utsatte mina barn för det som videoklipp och överlevande nu vittnar om så skulle jag känna djupt hat och en instinkt att hämnas.
På bekvämt avstånd från död och terror går det också att konstatera att den som är personligt drabbad har rätt till sina känslor men inte är den lämpligaste konfliktlösaren.
Därför behövs röster från såväl debattörer som politiker som manar båda parter till besinning utan att för den sakens skull ursäkta eller relativisera våld. En och en är rösterna inte mycket värda, men tillsammans kan de förhoppningsvis uppmuntra aktörer med makt att orka kämpa för den fred som israeler och palestinier förtjänar.
När de här raderna skrivs håller omvärlden andan inför den israeliska markoffensiv som väntas inom kort. Över en miljon palestinier har uppmanats att lämna norra Gaza. Det redan inklämda folket ska alltså packas ännu tätare i den södra delen av Gazaremsan, utan tillräcklig tillgång till dricksvatten, mat eller tak över huvudet (det kom dock uppgifter på söndagskvällen om att vattnet inte längre var avstängt). Elektriciteten har redan slagits ut på de flesta ställen, reservaggregatens förmåga är tidsbegränsad.
Hur lång tid tar det innan vi förutom döda i bombanfall får höra om palestinska civila som törstar ihjäl? Om spädbarn som dör när kuvöser saknar el, om sjukdomar som sprids under de bristande sanitära förhållandena?
”Därför behövs röster från såväl debattörer som politiker som manar båda parter till besinning utan att för den sakens skull ursäkta eller relativisera våld.”
Även om skulden huvudsakligen ligger hos Hamas som inledde våldsvågen och nu vägrar släppa den israeliska gisslan eftersom terrororganisationen uppenbart inte bryr sig om sin egen befolkning, skulle en utveckling som den nyss nämnda sannolikt minska omvärldens sympatier med Israel. Den skulle också stärka Hamas både på hemmaplan och i de delar av världen som hatar det demokratiska väst.
Det får inte ske. I stället bör såväl USA som övriga anständiga länder hålla fast vid sitt stöd till Israel och samtidigt sträcka ut en hand till det palestinska styret i Ramallah. Än har den palestinske presidenten Abbas, som styr Västbanken men inte Gaza där Hamas härjar, inte tagit avstånd från terrorattacken mot Israel. En förutsättning för någon som helst väg framåt är att han kritiserar terrororganisationen.
Det skulle sända signalen till det palestinska folket att det finns hopp om ett liv utan att tvingas lyda Hamas vars syfte inte är fred utan endast våld utan respekt för den egna befolkningen. Kanske, förhoppningsvis, skulle palestinierna kunna känna tillförsikt och en tro på att en tvåstatslösning och ett liv i demokrati och frihet är möjlig.
De kommande veckorna, månaderna, i värsta fall åren, väntar troligtvis fortsatt hårda motsättningar mellan israeler och palestinier. Drabbade kommer att sörja, hata, känna uppgivenhet och hämndbegär. Det är mänskligt. Och just därför bör alla som är privilegierade nog att slippa påverkas själva bidra till en sansad debatt.
För Borås Tidnings ledarsidas del innebär det att vi förvaltar ledarsidans tradition av att se och kritisera de övertramp som konfliktens båda sidor har gjort och tyvärr lär fortsätta att göra. Vi står upp för Israels rätt att försvara sig utan att förminska de svåra levnadsvillkor för palestinierna som den israeliska bosättarpolitiken har lett till.
Att demonisera alla på motståndarsidan tjänar inget till. Bakom varje inlägg på sociala plattformar som X, Snapchat och Facebook, bakom varje uttalande i fikarummet eller i demonstrationståget finns en människa som väl egentligen inte vill sin nästa något ont?
