GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Avrusta särintresset, inte försvaret

Sveriges försvarsförmåga hänger just nu på insikten om att det är politikerna som måste anpassa sig, inte militären.
Ledare • Publicerad 1 mars 2018 • Uppdaterad 1 mars 2018
Detta är en ledarartikel som uttrycker Borås Tidnings politiska linje, som är moderat.
Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/SvD/TT

Under torsdagen presenterade ÖB, Micael Bydén försvarsmaktens budgetunderlag för 2019. Det som framgår av texten är skäl nog att nypa sig i armen. Det är bara att läsa innantill:

”De ekonomiska tillskotten har bidragit till förmågetillväxten, men löser inte alla utmaningar. Den höga ambitionen i övningsverksamheten samt ökade kostnader i kombination med en fortsatt minskad köpkraft tvingar Försvarsmakten att senarelägga, nedprioritera och sänka ambitionen i övningar, projekt och investeringar.  Försvarsmakten har i planeringen valt att reducera, men inte avveckla krigsförband och förmågor för att bibehålla handlingsfrihet och på sikt kunna växa.”

Hallå, är vi vakna eller drömmer vi mardrömmar?

Så sent som i augusti förra året var försvarsgruppens partier i riksdagen överens om att skjuta till drygt 8 miljarder för nuvarande planeringsperiod, drygt 2,7 miljarder kronor per år. I dag begär försvarsmakten ytterligare 10 miljarder kronor. Och detta bara för att kunna leva upp till vad riksdagen har begärt att försvaret ska klara av.

För den som följt den försvarspolitiska debatten de senaste 30 åren vet att den normala reaktionen när de gröna och blå gubbarna i Högkvarteret har begärt mer pengar är att betrakta varje sådan framställning som en bekräftelse på att det svenska försvaret är en ekonomisk katastrofzon och ett budgetmässigt slukhål. Det slog aldrig fel, och den politiska kronan på det verket sattes dit av förre moderatledaren och statsministern Fredrik Reinfeldt när han kallade försvaret för ”ett särintresse”. För det fick han rättmätig och förödande kritik. Moderaterna förlorade inte bara en duglig försvarsminister på den hållningen; partiet förlorade också mycket av sin politiska trovärdighet som partiet som var vuxet uppgiften att värna Sveriges försvarsförmåga.

Det parti som låg rätt vad avsåg nödvändig nivå på anslagen var Liberalerna. Det budet låg på 18 miljarder, vilket nu stämmer väl med vad förvarsmakten menar är nödvändigt. Men det var 2015. Förra året utökades det budet till 28 miljarder.

Hur kommer Socialdemokraterna och Moderaterna, som får betraktas som de främsta statsbärande alternativen, att förhålla sig till detta faktum?

ÖB:s bedömning ska tas på största allvar. Försvarsmaktens dilemma i dag är inte att de gröna gubbarna inte vet vart pengarna tar vägen, utan snarare att de inte kan planera utifrån den vetskapen att de kan lita på att riksdagens partier är beredda att leva upp till vad de säger i försvarsdebatten. Är det så att det finns ett särintresse med i sammanhanget omfattas det snarare av de politiker som gärna vill framstå som försvarsvänner, men som i slutändan återkommande tävlar om att inte vara det när det väl gäller att slanta upp till kulor, korpraler och korvetter.

Vad händer om de sviker ännu en gång?

ÖB:s bild är inte alarmistisk, snarare återhållsam. Läget blir ”klart alarmerande”, som han formulerade det. Marginalerna minskar ytterligare, resurserna krymper i sin tur av det enkla skälet att mindre pengar innebär mindre underhåll och därmed svårare och dyrare att vidmakthålla såväl som materielens standard som möjligheten att utnyttja den. Det akuta problemet är att även ett rejält tillskott som det som lämnades i augusti förra året i praktiken bidrar till en fortsatt urholkning av vad som bedöms som ”godtagbar förmåga”. Därför behövs mer pengar gång på gång, på grund av att den politiska ambitionen inte åtföljs av viljan att betala vad det kostar.

Sanningen är bistrare än vinterklimatet just nu: Inte ens 10 miljarder ytterligare ger det verkliga lyftet för landets försvarsförmåga. Vad det tillskottet innebär är att försvarsförmågan ”inte dippar”, som ÖB uttrycker det, efter 2020–21.

”Inte dippar” … Är det verkligen där som Sveriges försvarsmakt ska stå och balansera, på en gungbräda som närsomhelst kan tippa över? I ett läge där omvärldsoron växer och ovissheten om den säkerhetspolitiska framtiden tilltar för snart varje aggression som den stora grannen på andra sidan Östersjön riktar mot omvärlden.

Det är hög tid att det politiska särintresset avrustas. Som läget är nu, står det i vägen för en verklig förnyelse av försvaret.