Att ”starta om” är en bra början
Ibland går det fort. Under tisdagsförmiddagen höll finansminister Magdalena Andersson (S) presskonferens om samordningsnumren (se tisdagens ledare i BT) och kunde meddela att regeringen skyndar på reformeringen av systemet. Visst hade det varit bättre om detta steg hade tagits tidigare, som exempelvis i samband med att partikollegan Lars-Erik Löfvdén lade fram sin utredning för tre år sedan. Men bara det faktum att något nu händer ska noteras med tacksamhet.
Att finansministern kallar den promemoria med förslag till förändringar som nu går ut på remiss för att man ”startar om systemet med samordningsnummer” är väl mest att betrakta som en retorisk retur på Moderaternas utspel om att återkalla alla sådana nummer. Det viktigaste är trots allt att något nu händer.
Missbruket och de systematiska svagheterna som påtalats av bland andra Skatteverket och polisen är av sådan art att systemet måste reformeras.
Regeringen vill se över om det går att införa automatisk avregistrering av personer med gamla samordningsnummer, men också ge Skatteverket möjlighet att avregistrera ”om det finns särskilda skäl”. Adresskrav och personlig inställelse för enskild som behöver samordningsnummer ska införas. Bakom formuleringen om ”utvidgad underrättelseskyldighet om fel i folkbokföringen” döljer sig ett förslag som för drygt tio år sedan hade rivit upp himmel och jord i debatten. Här ställs nämligen den personliga integriteten mot statens behov av kontroll på sin spets.
I dag betraktas ”storebror” och den starka statens allseende och närgångna öga som det mindre problematiska i sammanhanget. Föreställningar om att det krävs eftergifter för att möta en farlig omvärld och, inte minst, för att hantera hotet från de ”inre fiender” som antas röra sig fritt och ostört i vår mitt, har starkt bidragit till att toleransen för mer heltäckande kontroll ökat. I det läget kan regeringen säkert få kritik för att den inte vill gå längre än till att det ska vara en ”skyldighet för samtliga myndigheter, statliga och kommunala, att underrätta Skatteverket om det kan antas att en uppgift i folkbokföringen är oriktig eller ofullständig”. Denna lilla reservation ”om det kan antas” måste i praktiken ges stort utrymme.
Det återstår att se var remissinstanserna lägger gränsen för hur stor samordning som kan anses rymmas inom lagens råmärken. Att det finns många goda skäl för att driva på arbetet med att förändra systemet med samordningsnummer råder det dock inga tvivel om.
Men det finns också anledning att noga fundera på var balansen ska ligga mellan effektivitet och integritet. Att det inte finns något egenvärde i att göra myndigheternas arbete svårare, det har Magdalena Andersson alldeles rätt i. Samtidigt finns det ett större värde att vårda i att inte låta det nödvändiga förändringsarbetet bli en ursäkt för att riva alla vettiga hinder.
”Storebror” ska inte lättvindigt ges sådana resurser att långt mer riskerar att gå förlorat i jämförelse med vad individen har att vinna på att acceptera ett mindre intrång i den personliga integriteten.
