Mikael Hermansson: Att komma överens utifrån ”lägsta nivå”

”Vi måste komma bort från ryckigheten och lappandet och lagandet i svensk migrationspolitik och nå en bred, långsiktigt hållbar migrationsöverenskommelse som kombinerar medmänsklighet och humanism med ordning och reda”.

Oavsett att C här anger tonen, borde det vara en självklarhet för åtminstone sju av åtta riksdagspartier att försöka komma överens om en sådan svensk linje.

Men fullt så enkelt är det inte.

De senaste veckorna har partiernas positioner blivit tydligare. I samma takt har det också blivit uppenbart att ”ordning och reda” och ”medmänsklighet och humanism”, istället för att sammantagna villkora helheten, snarare har kommit att representera två motstridiga hållningar. Det är grovt tillyxade etiketter men samtidigt relevanta att använda eftersom de fångar in huvuddragen i partiernas retorik.

I ”ordning och reda”-gruppen är det Moderaterna som anger tonen. Partiet upprepar budskapet om behovet av en kraftig minskning av antalet asylsökande och om att visa största stramhet. Det centrala verktyget är ett ”volymmål” som syftar till en minskning med 80 procent från dagens nivå och tar jämförelsen med de övriga nordiska länderna som utgångspunkt. I och med att Socialdemokraterna i torsdags meddelade att partiet också kan tänka sig ett mål för antalet asylsökande, om än formulerat som ett ”riktmärke” och baserat på EU-områdets hela asylmottagning, så lär det därmed gå att få till någon form av överenskommelse som omfattar de två traditionella huvudalternativen i svensk politik.

Centerpartiet har öppnat för en kompromiss där någon form av volymmål figurerar. De partier som mer uttalat representerar ”medmänsklighet och humanism” har visserligen de goda argumenten på sin sida, men står nu inför ett fullbordat faktum: Det som i praktiken återstår att förhandla om är detaljer, undantag och särlösningar.

Miljöpartiet har en nödbroms att dra i, att lämna regeringen. En snabb gissning är att partiet inte gör det den här gången heller. Vänsterpartiet kan däremot gå hårdare fram och vägra att göra upp med regeringen på andra områden, som nu i augusti när det är dags att förhandla fram en ny budget.

Grundtipset är att det blir en uppgörelse.

Hur den proposition som sedan ska formuleras och när den antas kunna läggas fram i riksdagen återstår att se. Men en sak står glasklar: Det är alldeles för tidigt att hävda att det som nu förhandlas fram kommer att innebära att migrationen försvinner som politisk konfliktfråga. Inte minst ett volymmål som ska förhandlas om varje år kommer att leda till en situation där partierna försöker överträffa varandra. Och så länge det finns en uttalad opinion som ser negativt på flyktingmottagande kommer det att vara lätt att alltid vilja vara restriktivare än alla andra.

Och som om det inte räckte – den stora förändringen av migrationspolitiken har redan ägt rum.

Vad som inte framgått i de många replikskiftena är att själva utgångspunkten den här gången inte är Reinfeldtepokens mer humana inställning, utan den anda och den tillfälliga lag som blev följden av den rödgröna regeringens omsvängning i november 2015. Sveriges migrationspolitik skulle ”inte väsentligen avvika från andra EU-länders”, som det nu också står i regeringens direktiv till migrationskommittén. Som bland annat Röda korset vid upprepade tillfällen har visat är det en glidning bort från sanningen. Sverige omfattar redan idag ”… den lägsta nivå i generositet som är tillåten enligt internationella konventioner och Europeiska unionens regelverk för migration”, som Eskilstuna-Kurirens ledarsida formulerar det i sin onsdagstidning.

”Ordning och reda” och ”medmänsklighet och humanism” får i ljuset av 2015 års omsvängning därmed en väsentligt mer begränsad innebörd.