Arbetslösheten är värd att bråka om
I veckan kom nyheten att Annika Sundén, analyschef på Arbetsförmedlingen, har sagt upp sig. Orsaken är att hon och myndighetens generaldirektör Maria Mindhammar inte är överens om hur långtidsarbetslösheten ska hanteras. Till SVT säger Sundén att hon vill att Arbetsförmedlingen ska arbeta närmare de personer som står riktigt långt från arbetsmarknaden (SVT 18/1). Till dessa åtgärder hör bland annat praktik och utbildning, och den före detta analyschefen hänvisar till ett pilotprojekt med utrikesfödda kvinnor som har fallit väl ut.
Annika Sundén ville att fler arbetssökande skulle omfattas av projektet, men i stället avvecklades det. Sundén hävdar att de långtidsarbetslösa nu hänvisas till fristående aktörer genom tjänsten ”Rusta och matcha”, något som generaldirektören Maria Mindhammar inte håller med om. Mindhammar bekräftar att pilotprojektet var lyckat, men att myndigheten, som är 3 000 färre anställda nu än för tre år sedan, saknar de omfattande resurser som skulle krävas för att låta det växa.
Om bilden som ges i media stämmer går det att förstå båda parter. Den ena drar analyser av vilka insatser som får fler långtidsarbetslösa i arbete, den andra kan se sambandet men har en budget att förhålla sig till.
”Kanske finns svaret under någon av Magdalena Anderssons (S) alla stenar?”
Men trots att ingen snar lösning verkar vara i sikte är det positivt att meningsskiljaktigheterna blir offentliga. Det vanliga är annars att protestuppsägningar döljs, eller åtminstone lindas in i luddiga formuleringar som synliggör konflikten men som samtidigt gör det omöjligt att på ett konstruktivt sätt diskutera den sakfråga som utlöste konflikten. Det är synd, för dessa frågor är ofta viktiga både för den enskilda medborgaren och för samhällsutvecklingen i stort. Detta gäller i synnerhet inom offentlig verksamhet som vi bekostar gemensamt. I det aktuella fallet med Arbetsförmedlingen är just det så. När de höga chefernas konflikt blir synlig blir det tydligt att någon måste göra något.
Svaret är sällan att enbart pumpa in mer pengar utan att ha koll på hur dessa används. Frågan är inte heller så svart-vit att det som inom exempelvis Arbetsförmedlingen fungerar för en grupp arbetssökande är det bästa för en annan grupp. Tvärtom hävdar den avgående analyschefen att de fristående aktörernas tjänster fungerar väl för arbetssökande som står nära arbetsmarknaden.
Och här ser det ljusare ut. I slutet av förra året konstaterades att arbetslösheten var på samma nivå som före pandemin. Tyvärr är det fortfarande alltför många som har varit utan jobb under lång tid, och som får allt svårare att ta sig tillbaka till arbetsmarknaden.
Hur de långtidsarbetslösa bäst ska vägledas till arbete saknas det uppenbarligen politik för. En sak råder det dock inga tvivel om: Långtidsarbetslösheten måste bekämpas. Kanske finns svaret under någon av Magdalena Anderssons (S) alla stenar?
