Anela Murguz: Är det svårare att ha barn nu än förr?
Barnafödandet går stadigt neråt samtidigt som allt fler kvinnor skaffar barn senare i livet. Under 2022 föddes det lägsta antalet barn i Sverige på 17 år. I 24 kommuner var antalet födda det lägsta på 50 år. Och för första gången är det fler kvinnor som får barn efter att de fyllt 45 år än när de är tonåringar.
Tillgången till preventivmedel är förstås viktig i sammanhanget. Det har gett kvinnor möjligheten att själva avgöra när de ska bli gravida. Men frågan är om inte normerna kring när det är lämpligt med familjebildning är starkare.
Allt ska nämligen vara på plats när första barnet kommer: karriären, lönen och bostaden. Det är en naturlig följd av ett samhälle där individualismen, och därmed självförverkligandet, står högt i kurs. Först ska man just förverkliga sig själv, helst genom en framgångsrik karriär. Därefter ska man viga sin tid åt familjen.
En som nyligen satte fingret på det hela är kulturskribenten Anna Björklund som i en krönika i Göteborgs-Posten (24/3) skriver att normen kring familjebildning egentligen är snävare och mer kvävande än någonsin. Det är paradoxalt eftersom självbilden är en annan; att våra familjekonstellationer skulle vara mer fria än någonsin tidigare.
Ett exempel som Björklund tar upp är SVT-dokumentären ”Gravid utan att veta” där man får följa 26-åriga Filippa Toremo, en influencer som upptäcker att hon är gravid först i vecka 23 och därmed inte kan göra abort. Och vid närmare eftertanke är det rätt sjukt att en oplanerad graviditet i den åldern väcker sådan stor uppmärksamhet. Det fanns ju en tid då oplanerade graviditeter i 16-års-åldern var det som fick den stora massan att tappa hakan.
Normen om att sätta karriären först innan man bildar familj blottar dock ännu en omständighet som går på tvärs med den svenska självbilden: Att det i själva verket fortfarande upplevs som svårt att kombinera karriär och familj. Varför skulle så många svenska kvinnor annars vänta med att bilda familj förrän de är i en ålder då karriären nått sin topp?
Det kan som sagt ta emot. Här finns ju föräldraförsäkring, vab och förskola, så att föräldrar både kan vara hemma med sina barn när det behövs och återgå till arbetet när det är dags för det.
Men ändå ratar många svenskar familjebildningen, eller skjuter den på framtiden åtminstone. Kanske beror det på att män och kvinnor på gruppnivå fortfarande tar olika mycket ansvar för familj och hem. Det tar sig till exempel uttryck i att kvinnor tar ut mer föräldraförsäkring och vab, vilket inte sällan leder till att de halkar efter lönemässigt. Samt att kvinnor inte sällan även tar ett större ansvar för det emotionella arbetet. Alltså att barn helt enkelt upplevs som en bromskloss i strävan att förverkliga sig själv.
Man kan argumentera för att det finns andra värden än arbete och en framgångsrik karriär som är av betydelse. En vanlig sak att ångra på dödsbädden verkar vara just mer tid med sina barn, vilket likväl kan betyda att det är de som prioriterar karriären framför en lång föräldraledighet som går miste om något. Men är det verkligen ett högt ställt krav att det ska gå att kombinera familjelivet med karriären?