Är dagens fastighetsavgift rättvis?
Fastighetsskatten var kanske Sveriges mest hatade skatt. I alla fall om man lyssnade på landets många villaägare. Den starka kopplingen till en fastighets marknadsvärde gjorde att den inte alltid var lätt att förutse med bostadsmarknadens upp och nedgångar. 2008 ersatte Alliansregeringen den med en kommunal fastighetsavgift som har ett indexbundet tak.
Avgiftstaket har dock lett till att Sverige blivit ett av få jämförbara länder med en regressiv boendebeskattning. Som andel av boendekostnad betalar man mindre desto dyrare man bor.
En försvinnande liten del av befolkningen vill hyra sitt boende och det är inte svårt att förstå varför. Har man tur med läget och har köpt sin bostad i rätt tid fungerar boendet som ett riktigt fett sparkonto. En bra affär, således: Man betalar mindre än om man hyr samma yta samtidigt som värdet fortsätter öka. Utöver det finns det i grunden en betydande trygghet i att äga sitt egna boende.
I en färsk SNS-rapport (12/10) presenterar nationalekonomen Peter Englund en rad förslag för hur bostadsbeskattningen kan reformeras för att bli mer rättvis. Förslaget i korthet går ut på att fastighetsavgiften på sikt ersätts av en skatt där fastigheter under 1,4 miljoner i taxeringsvärde kommer få lägre kostnad och de över den gränsen får betala mer än dagens avgift. Hyresfastigheter slipper dock denna avgift. Dödsbon betalar en skatt på fastighetens värdeökning sedan inköp. Stämpelskatten vid försäljning föreslås också avskaffas. Statens inkomster bli i princip detsamma samma som i nuläget, men skatteväxlingen gör det billigare för framförallt människor som bor utanför de större städerna.
”Försvarare av avgiftssystemet har lyft fram stämpelskatten som en utjämnande funktion mellan dyra och billigare avgifter. Men den har samtidigt inneburit en höjd ribba för den som vill gå från att hyra sin bostad till att äga.”
Ekonomer vid såväl Finanspolitiska rådet som SNS Konjunkturråd har lyft fram en harmonisering och allmän höjning av fastighetsskatten som en stabil inkomstkälla för staten. Det är inte en skatt bland andra. Den kräver undantag för inkomstfall vid sådant som pension eller längre sjukskrivning.
Men samtidigt är dit inte rimligt att det är så extrema skillnader i relation mellan var i landet man bor och hur värdeökningen på bostadsmarknaden ser ut.
Det finns klara fördelar med att minska avgiften på billigare boenden och slopa avgifter som har med försäljning av bostad att göra. Försvarare av avgiftssystemet har lyft fram stämpelskatten som en utjämnande funktion mellan dyra och billigare avgifter. Men den har samtidigt inneburit en höjd ribba för den som vill gå från att hyra sin bostad till att äga.
Att majoriteten av befolkningen får en lägre avgift än idag borde tala för att förslaget inte är alldeles omöjligt. Det nuvarande systemet gynnar de som sedan tidigare haft turen att bo i områden med snabb värdeökning. Medan framförallt landsbygden har missgynnats.
Om fastighetsavgiften kan sänkas för majoriteten och därtill bli mer progressiv – då är det hög tid att diskutera framtidens boendebeskattning.
