Mikael Hermansson: Äntligen ett avtal, men …
Nu finns en överenskommelse på plats som gör att EU:s långtidsbudget landar på cirka 1 075 miljarder euro för åren 2021–2027. När Europeiska rådets ordförande Charles Michel 05.31 på tisdagsmorgonen twittrade ut ordet ”Deal!”, var det ett välkommet besked om att sans och måtta till slut fått överhanden. Det hela är en kompromiss mellan kommissionens mer expansiva program och inte minst Sveriges ”frugala” hållning. Det finns också ett samförstånd om fonden för coronastöd där andelen bidrag och andelen lån är nära nog lika stora. Svenska folkets andel av det senare kostar cirka åtta kronor i månaden i 30 år – per person. Den uträkningen bjöd nationalekonomen John Hassler på i en Facebookuppdatering under tisdagen.
Som i alla förhandlingar finns det en grundregel att notera: Alla har fått ge och alla har fått något. Att då tala om vinnare och förlorare utifrån en nationell kontext är att blunda för att den sortens måttstock sällan eller aldrig är relevant i ett sammanhang där det är helheten som räknas.
Den inre marknadens förtjänster är alltid väsentligen större än exempelvis de avgifter som varje enskilt medlemsland betalar.
Det ack så trista spelet, som till inte obetydlig del har handlat om påverka 27 medlemsländers nationella opinioner, leder inte sällan till ett bristande ansvar för den gemensamma helheten. Unionen är större, starkare och mer slagkraftig än något av de enskilda medlemsländerna är eller kan vara. Det är därför välkommet att dagens kompromiss också öppnar för att EU får tillgång till ”egna medel”. Det är inte ett steg mot federalism utan ett konkret och relevant svar på den efterfrågan som funnits på snabbare, centralt koordinerade och mer kraftfulla insatser.
Det finns anledning att vara kritik mot långtidsbudgetens struktur och inte minst hur pengarna disponeras. Att jordbruks- och regionalstöd dominerar är inte svårt att förstå, men var finns den ofta så högstämda ambitionen att ta de stora kliven framåt vad avser forskning och utbildning? Visserligen får forskningen en substantiell höjning med dryga nio procent, men det är ändå bara en bråkdel mot hur mycket pengar som ursprungligen var aktuella. Forskning är en central, gemensam angelägenhet för EU. Nu blev det så att en del av dessa pengar istället omvandlades till rabatt på medlemsavgiften för bland annat Sverige.
Den prioriteringen gör säkert den relativa avgiftshöjning som väntar lättare att svälja. Framtiden får utvisa om det fanns andra områden där de pengarna hade gjort större gemensam nytta.
Det finns också både gråzoner och slagskuggor i överenskommelsen. De mörkaste är avsaknaden av långtgående och tvingande klimathänsyn och inte tillräckligt långtgående skrivningar om hur den så kallade rättsstatsprincipen får genomslag på stöd och budget.
Avtalstexten på 67 sidor ger dessvärre inte omvärlden någon slutlig vägledning in i det resonemang som Stefan Löfven har satt sin politiska heder i pant för, nämligen ”… för första gången någonsin finns ett regelverk i EU där respekten för rättsstatens principer kopplas till utbetalning av gemensamma medel. Det är en stor förändring".
Nja, snarare återstår det att se hur stor förändringen verkligen blir. Men det som onekligen är ett genombrott i detta sammanhang är att det nu finns en mekanism som användas för att straffa det land som begränsar rättsstatens räckvidd. Det måste alltid finnas plats för försiktig tillförsikt, men i slutändan är det hur det praktiska utfallet blir som avgör omdömet. Och med tanke på att delar av coronastödet inte är aktuellt att betala ut förrän tidigast våren 2021 så dröjer det innan vi vet vilka effekter nattens kompromisser får. Inte heller vet vi vad som kommer att stå i den förordning om hur rättsstatsprincipens ska tillämpas som, enligt Löfven, nu håller på att sammanställas och som ska presenteras om drygt en vecka.
Det inrikespolitiska spelet från främst Vänsterpartiets och Moderaternas sida, om huruvida Löfven gick för långt bort från det mandat han fått av EU-nämnden vad avser eftergifter kring rättsstatsprincipens skrivning, ska tas för vad det är. Men rätt hanterad kan ändå den så kraftfullt manifesterade uppslutningen användas pedagogiskt för att visa att sju av åtta partier i riksdagen har mer gemensamt med varandra än med det åttonde, Sverigedemokraterna, som inte sett försvaret av rättsstaten som relevant.
