Lars Vargö: Ännu ett byte av Japans premiärminister
I slutet av 1600-talet skrev den japanske poeten Matsuo Bashô sin berömda haiku om en groda som hoppade i en gammal damm: Den gamla dammen, en groda hoppar i, ljudet av vatten. Fram till dess hade poeter skrivit om hur kväkande grodor förstörde stillheten med sitt nästan öronbedövande kväkande. Nu var det den behagliga stillheten som illustrerades och bara förstärktes av att det fanns levande väsen som plötsligt bröt tystnaden.
Lars Vargö
är moderat lokalpolitiker, japanolog och översättare i japanska. Han var tidigare Sveriges ambassadör i Japan och Sydkorea.
När den japanske premiärministern, Fumio Kishida, nyligen förklarade att han inte tänkte söka nytt mandat som det regerande liberaldemokratiska partiets (LDP) ordförande, och därmed posten som regeringschef, var det framför allt larmet från rivaler och dåliga opinionssiffror som fick honom att söka lugnet. Premiärministerbyten sker ofta i Japan, vilket till stor del beror på att LDP är en sammanslutning av rivaliserande fraktioner, som alla kräver sin tid vid maktens grytor. Sedan partiet bildades 1955 har LDP haft hela 26 premiärministrar.
Avgångsbeskedet är därför inte särskilt märkvärdigt, men det understryker ändå att något är skevt i japansk politik. Kishida har varit en både aktiv och framgångsrik politisk ledare, men tog i egenskap av högste chef på sig ansvaret för upprepade korruptionsskandaler som har avslöjats under hans styre.
Han tog flera politiska initiativ för att hantera landets problem med åldrande befolkning och låg ekonomisk tillväxt. Hans initiativ ”den nya kapitalismen” var en omfattande åtgärdsplan som strävade efter att både konsolidera och expandera välståndet. Inom utrikespolitiken har Kishida varit mycket framgångsrik och visat att Japan inte enbart förlitar sig på Amerika, utan också kan driva egna initiativ. Han har till exempel varit drivande i ökat stöd till Ukraina och har framgångsrikt samarbetat med den sydkoreanske presidenten för att minska spänningarna mellan länderna.
”Den nye premiärministern kommer snart att inse att missnöjet bland väljarna är ett kvarvarande fenomen och att posten dessutom ständigt utsätts för rivalernas försök att rycka undan mattan.”Lars Vargö
Trots detta har hans opinionssiffror konstant sjunkit. De japanska väljarna tycks vara notoriskt missnöjda. Väljarna tycks ha tröttnat på sina politiker, men oppositionspartierna är svaga och man litar inte heller på de nya namn som träder fram. Deltagandet i val till det japanska underhuset har minskat från drygt 70 procent strax efter krigsslutet till endast en bit över 50 procent.
Trots att förändringarna går sakta får välfärdsnivån i Japan ändå anses vara hög. Det gör det lättare att avfärda politikerna som varande av ”samma skrot och korn”, samtidigt som man ägnar sig åt att bygga upp en dräglig vardag.
När regeringspartiet nu går till internval i slutet av september saknas inte kandidater. Vem det än blir kommer inga större förändringar att ske, varken inrikespolitiskt eller utrikespolitiskt. Den nye premiärministern kommer snart att inse att missnöjet bland väljarna är ett kvarvarande fenomen och att posten dessutom ständigt utsätts för rivalernas försök att rycka undan mattan.
Den japanska instabiliteten är stabil och bytet på posten som partiledare och därmed premiärminister är inte mycket annat än ett litet plopp i den gamla politiska dammen.
