Amanda Broberg: Anna Kinberg Batras Inifrån går rakt in i hjärtat
Mänsklighet präglar berättelsen om hennes tid i toppolitiken, som slutade en augustidag när hon tvingas kasta in handduken. Inte ens ett val fick hon prövas i – de mäktiga kommunalråden hade ju sagt sitt. Inledningen som beskriver dagen hon avgick, löprundan på morgonen, beslutet att inte berätta för fler än en ytterst begränsad skara och uppmaningen till kollegorna att “tala om något vanligt” för att hon inte skulle bryta ihop på väg till pressträffen.
“Men för att lösa uppgiften jag valdes för, nämligen att leda oss hela vägen till en ny regering efter valet måste förutsättningarna finnas. Det är min bedömning att de inte gör längre.” Det är som om någon drar undan mattan för hennes fötter, gång på gång. Hon fortsätter stå stadigt, rakryggat. Men till slut går det inte längre.
Det fina med Kinberg Batras egen berättelse om tiden som partiledare är att hon aldrig framstår som ett offer – utan som människa, i allra högsta grad. Det man klagade på att hon inte var tillräckligt mycket på pressträffarna och i morgonsofforna.
Den som läser Inifrån kommer förstå på vilket stort allvar Kinberg Batra tog sin uppgift. Men uppgiften var just att leda Moderaterna till regeringsmakten – inte att gå genom rutan och rakt in i svenska folkets hjärtan.
Omständigheterna var svåra. Snabba skiften i migrationsfrågan, Sverigedemokraternas ökade stöd som spökade, och en omvärld som rasade i allt mer osäkerhet. Med ett enat och lösningsfokuserat Moderaterna hade man kunnat skapa förutsättningar, trots de svåra omständigheterna. Istället valde man att dra undan mattan, i det som, för att citera Kinberg Batra själv “Inte kan beskrivas som något annat än ett självskadebeteende”.
Men det handlar inte bara om de som drog undan mattan – det handlar också om de som såg på. “Det blev lite väl tyst” som hon skriver i boken. Kanske är det också det svåra med partikulturer – de flesta följer strömmen, utan att själva förstå vilken skada de leder till på andra sidan viadukten. I detta fall tog strömmen så hårt att den en gång för alla drog undan förutsättningarna för Kinberg Batras partiledarskap. Det spelar ingen roll hur få de högljudda kritikerna är, om alla andra är lite väl tysta.
Jag läser Inifrån och den drabbar mig hårt. Hur rädd hon är för att börja gråta på pressträffen. Hur behärskad hon ändå ser ut när jag tittar på den i efterhand. Anna Kinberg Batra ter sig för mig vara en extraordinärt stark person. Det intrycket tror jag fler läsare kommer få. Men frågan gnager ändå – hur kan en så kompetent politiker falla på en så orimlig sak som att hon påstås sakna utstrålning?
Till alla som tyckte det – läs Inifrån, och ni lär få värmeslag av den mänsklighet som varje sida utstrålar. Förhoppningsvis blir ni lite varma om kinderna.
