Anela Murguz: Anela Murguz: Idag står vi alla med polisen
Det finns en bild från terrordådet i Stockholm april 2017 där två poliser springer i motsatt riktning jämfört med alla andra. För de springer mot faran. Det är kanske en av de bästa bilderna som tagits i svensk nyhetshistoria och illustrerar tydligt det speciella uppdrag som polisen har. De ska skydda oss medborgare från hot, otrygghet och fara. Ibland med sitt eget liv som insats.
Inatt mördades en polis i Biskopsgården i Göteborg som sedan en tid tillbaka kantas av olika gängkonflikter. En polis som aldrig kommer hem till sin familj igen. Det är det tredje polismordet sedan millennieskiftet och ramar därmed in den utsatthet som många poliser känner i arbetet.
I en undersökning som Polisförbundet gjorde tillsammans med Novus 2019 framgår att många poliser upplever att utsattheten för hot och hat ökat, men också att våldet blivit grövre och mer utstuderat. Därtill uppger merparten av poliserna att det även saknas tillräckligt med poliser i yttre tjänst. Något som riskerar att öka utsattheten.
Vid händelser likt dessa finns det alltid ryktesspridningar och mycket som ännu är oklart. Men en sak är säker: Våldet har eskalerat så till den grad att det inte längre går att blunda för det. Den strategi som hittills tillämpats fungerar uppenbarligen inte. Vi måste anpassa vår lagstiftning, införa hårdare straff och ta bort alla former av straffrabatter för att knäcka denna utveckling där våldet bara blir allt råare. Det ska inte löna sig att begå grova våldsdåd.
Frågar man de som bor i utsatta områden vill de också se att samhället tar i med hårdhandskarna mot de gängkriminella. Men i debatten låter det ofta annorlunda där vissa debattörer gärna vill måla upp bilden att polisen som myndighet gör mer skada än nytta i sitt arbete i utanförskapsområdena. Oftast med ett narrativ om att polisen ingriper i dessa områden som ett resultat av rasistiska strukturer, inte för att otryggheten är mest utbredd i dessa områden.
Det är ett numera väletablerat narrativ som spelar gängen direkt i händerna, och som skapar en offermentalitet som övriga boenden knappast känner igen sig i. Utgångspunkten har i flera år varit hur man ska göra med den lilla klick som väljer att bli kriminella. Ska de få springa av sig i fritidsgårdar? Eller skaka galler?
Det är fel fokus.
I varje utanförskapsområde finns det betydligt fler människor som dagligen kämpar med att lära sig det svenska språket, åka till jobbet och få iväg barnen till skolan. Inte sällan har de flytt från krig i hopp om att leva i fred och trygghet. Utgångspunkten framöver måste vara att garantera dessa människors rätt till att få vistas i sina bostadsområden utan att känna rädsla.
Det har nu varit flera skjutningar där personer som inte varit en del av gängkonflikter dödats. En mamma som bar på sin bebis. En tolvårig flicka som var ute med hunden. En liten flicka som var på väg hem från en fisketur med sin pappa. En pojke som sov när en handgranat kastades in i sovrummet. Denna gång var det en polis. När i hela friden ska detta ta slut?
