Anela Murguz: Anela Murguz: Att förbjuda folkmordsförnekelse är inte rätt väg att gå

FN:s särskilda sändebud i Bosnien, Valentin Inzko, fattade nyligen ett beslut som förbjuder folkmordsförnekelse. Den som förnekar, bagatelliserar eller försöker rättfärdiga folkmord och andra krigsbrott kan dömas till upp till fem års fängelse. Beslutet har rivit upp såret i det bosniska samhället ytterligare och den serbiska entitetens ledare Milorad Dodik, som själv titt som tätt förnekar folkmordet, har hotat om att upplösa den nuvarande uppdelningen av landet.

Det som gör efterkrigets Bosnien så speciellt är inte att landet utgör en samlingspunkt för olika nationaliteter och religioner. Landet samlar också helt skilda verklighetsuppfattningar och narrativ. Den ena folkgruppens hjälte är någon annans bödel, och så vidare. Det statsskick som implementerades i landet som en del av fredsavtalet har, på grund av sina identitetspolitiska förtecken, förvärrat läget ytterligare. Syftet med att upprätta en federation utefter entiteter var att säkerställa den politiska representationen för varje folkgrupp i Bosnien, men statsskicket bidrog istället till en svår infektion av det redan existerande såret.

När politisk representation baseras på etnisk tillhörighet, och inte ideologi, genomsyrar det nämligen övriga delar av samhället också. Till exempel har det bosniska samhället gett upphov till begreppet ”two schools under one roof” som syftar till skolor som rymmer i samma byggnad, men som är uppdelad utifrån elevernas etnicitet. Detta gäller framförallt bosniaker och kroater då Bosnien är uppdelat i två delar; den serbiska entiteten och den bosniska där bosniaker och kroater ”samsas” om den senare.

Beroende på vilken etnisk grupp eleverna tillhör får de bekanta sig med det egna folkets historia och narrativ. De undervisas i varsin sida av byggnaden, och i vissa fall förekommer det även stängsel och murar som separerar barnen ifrån varandra på skolgården. Därmed är det rätt tydligt att det bosniska skolsystemet knappast bidrar till försoning. Och särskilt problematiskt är det med tanke på att utbildning är ett av de mest effektiva medlen mot just folkmordsrelativism och förnekelse. Betydligt mer effektivt än att lagstifta om förbud.

Det finns flera argument för varför man bör avstå från att förbjuda folkmordsförnekelse. I en demokrati bör skilda åsiktsyttringar, även de mest förkastliga, mötas genom debatt och dialog – inte förbud. Men framförallt är förbudet verkningslöst. Flera länder i EU har som i en del av markera, eller göra upp med den egna historiska rollen, gjort det olagligt att förneka Förintelsen. Men i både Tyskland och Frankrike, där det är förbjudet att förneka Förintelsen, har antisemitismen och judars utsatthet ökat på senare tid.

Tidigare i våras presenterade regeringen ett liknande förslag om att göra det olagligt att förneka Förintelsen även i Sverige. Men förslaget möttes snabbt av kritik just på grund av att det i realiteten inte leder till någon konkret nytta. Svante Weyler, ordförande för Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA), har till exempel pekat på svårigheterna med att få någon dömd i domstol och att det är bättre att människor lär sig så mycket som möjligt om Förintelsen.

Detsamma gäller även i det bosniska fallet med hanteringen av folkmordet av Srebrenica. Men förutsättningarna för riktade utbildningsinsatser är svåra när omvärldens försök att förmedla fred visserligen gav fred, men också ett av de mest ineffektiva politiska systemen i världen. Ett system som delar mer än det enar. Men ska såret i Bosnien någonsin läka måste plåstret dras av och det är omvärldens ansvar att se till att det sker fredligt.