Andreas Johansson Heinö: Andreas Johansson Heinö: Nyval – inget att vara rädd för

”Det är inte ansvarsfullt att hota med regeringskris”, sade en karaktäristiskt sammanbiten Stefan Löfven under torsdagens presskonferens. “Svenska folkets efterfrågan på kaos och revolution till midsommar är nog ganska begränsad”, skrev partikamraten Anders Lindberg i Aftonbladet.

Det är stora ord. Som om regeringskris vore likvärdigt med samhällskris. Som om alternativet till status quo är kaos. Som om oppositionens viktigaste uppgift vore att stillsamt låta regeringen göra sitt jobb.

Hur ska man förstå den smått neurotiska attityden till något så odramatiskt som att en regering eventuellt tvingas avgå? I många andra länder är det en normalitet att regeringar tar lång tid att bilda, är sköra, och att parlament ofta upplöses i förtid. Denna osäkerhet inför regerandets beständighet är ett sunt och normalt inslag i en demokrati.

En bidragande faktor är sannolikt det föråldrade regelverket för extraval. Några riktiga nyval tillåts som bekant inte i Sverige. Oavsett hur de senaste parlamentariska förvecklingarna utvecklas under veckan vet vi att sannolikheten för ett extraval är mycket låg. Ett sådant val skulle ju enbart handla om att välja en ny riksdag fram till ordinarie val i september 2022.

Det bör påpekas att detta är en mycket ovanlig konstruktion. Det normala i en demokrati är att ett nyval leder till att en helt ny mandatperiod påbörjas.

Det här påverkar förstås partiernas agerande. När ett extraval endast gäller en begränsad del av en mandatperiod höjs tröskeln för att låta väljarna avgöra ens det mest hopplösa av parlamentariska dödlägen. Huruvida väljarnas entusiasm för att rösta i ett extraval också skulle påverkas negativt vet vi dock inte. (I det enda extraval som har genomförts - 1958 - sjönk valdeltagande marginellt).

Argumentet för den nuvarande ordningen handlar om idealet med sammanhållna valdagar. Om ett nyval innebar starten på en ny mandatperiod skulle riksdags-, region- och kommunalval så småningom bli utspridda.

Socialdemokraterna, som varit de starkaste anhängarna av gemensamma valdagar, har historiskt och med illa dolt egenintresse hänvisat till att valdeltagandet i lokala val sannolikt sjunker om de frånkopplas riksdagsvalet. Mot det kan anföras ett minst lika viktigt demokratiargument, nämligen att kommunal- och regionval i så fall skulle handla mer om just kommunala och regionala frågor.

En annan demokratiaspekt gäller hur få val vi faktiskt har i vår demokrati. Faktum är att svenska väljare röstar mer sällan än väljare i nästan någon annan demokrati.

De senaste mandatperioderna har både regerings- och oppositionspartierna gjort avgörande vägval som inte förankrats i valrörelser. Inget parti gick till val på Decemberöverenskommelsen eller Januariavtalet. Inget parti utlovade 2014 den tvärvändning i flyktingpolitiken som följde året efter. I flera valrörelserna har partierna försökt undvika debatt i centrala frågor.

Det är en olycklig utveckling som underlättas av ett sedan länge föråldrat regelverk. Nu behövs en grundlagsreform som möjliggör regelrätta nyval. Risken för att ett sådant instrument skulle missbrukas är låg, få partier vill möta väljarna i onödan. Men det skulle skapa bättre förutsättningar att hantera de låsningar som bara tycks bli vanligare och starkare. Och det skulle avdramatisera innebörden av något så normalt som ett misstroende mot en regering som de facto saknar majoritet. Att en regering faller är nämligen aldrig en kris för någon annan än den själv.