Allvaret går inte att ta miste på
Det är lätt att få den uppfattningen att det skulle råda delade uppfattningar om nödvändigheten av att anpassa och ställa om samhället för att kunna bromsa och begränsa temperaturökningen i atmosfären. Så är inte fallet.
Det finns naturligtvis de som inte vill och de som ser det som lönsamt att motverka det som är nödvändigt, men det är svårt att tillmäta dessa klimatforskningsförnekares röster någon annan betydelse än att de som mest stör i marginalen.
För svensk del har det efter nyår presenterats tre rapporter som alla utgör bra exempel på det nya allvaret.
Konjunkturrådets senaste rapport Svensk politik för globalt klimat betonade att klimatpolitik måste ”fokusera mer på att verkligen minska utsläppen av växthusgaser än på att städa den egna bakgården”, som rådets ordförande John Hassler formulerade det. Det finns inslag i de svenska insatserna som kan få negativa effekter i andra länder, som att satsningen på en snabb övergång till elbilar i Sverige kan försämra möjligheten att exportera fossilfri el till grannländer som Polen och Tyskland, vilket riskerar att dessa i sin tur bli tvungna att öka sin kolanvändning. Att det också kan finnas påtagliga inslag av ”klimatnationalism” i det svenska åtgärdsprogrammet gör inte saken bättre. Stöd till teknikutveckling som motiveras med att den ökar den svenska konkurrenskraften kan, enligt Konjukturrådet, krocka med målet att ny teknik för att minska klimatkrisen behöver spridas över världen.
I Riksrevisionens rapport Statliga åtgärder för fler miljöbilar som kom i veckan framhålls att statliga satsningar på miljöbilar är både dyrt och ineffektivt för att minska koldioxidutsläppen. Miljöbilspremien och bonus malus-systemet kan inte mäta sig i positiv förändringseffekt i jämförelse med en koldioxidskattehöjning. Kritiken riktar sig till regeringen, vilket är på sin plats. Det saknas samhällsekonomisk analys en plan för uppföljning och utvärdering. Den sortens tillkortakommanden ska inte en regering som tar klimatomställningarna på allvar kunna ertappas med. Rimligen bör miljö- och klimatminister Isabella Lövin (MP) fundera om det är läge för att i alla sammanhang försöka avfärda kritiken. Det fortsatt stora allvar som krävs kan inte göras om intet av en minister som inte inser vikten av att ta kritik och sedan skrida till verket med att åtgärda det som inte fungerar.
En tredje rapport som bekräftar den unika samsynen är Vägval för klimatet som Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademin låtit publicera i veckan. Även denna är inne på att en prissättning på växthusgaser och en EU-gemensam handel med utsläppsrätten är rätt väg. Det bästa vore ett global skatt, vilket än så länge är svårt att realisera. I rapporten betonas vikten av politiskt ledarskap, investeringar, samordning av hur klimatomställningen ska genomföras och inte minst satsningar på tekniska innovationer.
Detta är bara tre exempel på det nya och större allvaret som präglar ambitionen att minska klimatkrisens effekter. Rapporterna som Konjunkturrådet, Riksrevisionen och Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademin har alla det gemensamt att de visar på den vilja och beslutsamhet som finns i samhället om nödvändigheten att ställa om och klimatanpassa. ”Ingångsvärdena” ser olika ut, men den skillnaden har med respektive organisations utgångspunkter att göra.
Den kritik som förs fram riktar sig i första hand till regering och riksdag, och den kan omformuleras till en vädjan om verkligt ledarskap. Detta allvar som har satts på pränt, utgör varken ett öppet eller inlindat ifrågasättande av nödvändigheten:
Att med full kraft möta och mota den annalkande klimatkatastrof som världen står inför.
