Allt går inte att googla, ministern

Flera tunga akademiker och debattörer menar att den läroplan som det fattades beslut om 2011, Lgr 11, och den nya betygsskalan och de kriterier som följde med den, fört med sig en rent skadlig abstraktion runt begreppet kunskap och vad eleverna faktiskt behöver läsa in i form av fakta för att sedan sätta in den i sina större sammanhang.

Sveriges Radios P 1 har de senaste dagarna diskuterat den så kallade konstruktivistiska kunskapssyn som präglar denna typ av undervisning, en teori som går ut på att kunskap konstrueras hos den enskilde eleven och inte är någon avbild av verkligheten, eftersom någon egentlig ”verklighet” inte anses finnas, utan att kunskapen ständigt är i förändring.

Det är förstås en utmärkt utgångspunkt på universiteten och i viss mån i gymnasieskolan – men i grundskolan riskerar den att snarare att förvirra än att ge en grund att bygga på.

En av debattörerna i Sveriges Radio var Isak Skogstad, lärare i samhällskunskap på Engelska skolans högstadium i Nacka. Han beskrev ”styrdokumenten som i princip omöjliga att tolka på ett rättvist sätt” och citerade kraven för att nå betyget C i samhällsämnet i årskurs 9: ”Vad innebär ”ett förhållandevis komplext samband” jämfört med ett enkel eller avancerat samband, och vad innebär ”ett relativt utvecklat resonemang” jämfört med ett väl utvecklat? Eleverna ska också kunna utveckla sociala, mediala, rättsliga, ekonomiska och politiska strukturer i samhället. Det är högre nivåer än i en doktorsavhandling och vi talar om 14-15-åriga barn. Men vad ska de lära sig om till exempel andra världskriget eller Sveriges regering?”

Säger Skogstad och menar att eftersom lärare tolkar kraven olika uppstår också likvärdighetsproblem i en och samma skola.

Flera konkreta elevuppgifter citerades. En mamma som själv är jurist sa att hon ibland hade svårt att förstå vad hennes son i femman förväntades göra. Hon läste ur betygsmatrisen för fysik i mellanstadiet: ”Eleven kan jämföra sina och andras resultat och föra välutvecklade resonemang om likheter och skillnader och vad de kan bero på samt ge förslag som kan förbättra undersökningen.”

Programledaren frågade utbildningsminister Gustav Fridolin (MP) apropå att en tolvårig elev fått uppgiften att analysera en novell om otrohet utifrån sex olika moralfilosofiska perspektiv: Skulle du själv klara det? ”Det vet jag inte. Jag har inte heller gått i den här klassen som tolvåringens lärare har haft. Men det är klart att det där är riktigt svårt”, medgav ministern.

Fridolin har givetvis rätt i att det moderna samhället ställer nya krav på skolan, inte minst när det gäller källkritik. Men i radiointervjun tillstod han ändå att ”för att kunna vara källkritisk, för att kunna analysera, behöver jag ju ha faktakunskaper”.

”Hur har magnetism påverkat världsutvecklingen?”, löd en annan elevuppgift som citerades i radion.

”Jättesvåra frågor (...), tillstod Fridolin och skickade bollen vidare till företrädaren Jan Björklund (L): ”Men med allt det sagt, ja, vi har stora problem med betygssystemet som pressades igenom på kort tid av förra regeringen.”

Ja, politiken har sitt ansvar. Men det har också hela lärar- och skoletablissemanget där klassisk inlärning ju i decennier har avfärdats som omodern ”katederundervisning”. Resultaten av den ”moderna” lärarutbildningen och grundskolan är alltför väl kända.

Det var heller inte att förvånas över vad ytterligare en debattör i radioinslaget, lärarförbundets ordförande Johanna Jaara Åstrand, sa om den nya tid vi lever i: ”När det handlar om faktakunskaper, som årtal och kungar... så kan det vara viktig baskunskap, men det är inte huvudmålet med skolan i dag, utan att sätta in den faktan i en kontext (...). Det ställer högre krav på att inte bara kunna leverera ett faktasvar. Det är mycket mer spännande än att bara kunna rabbla regentlängderna”.

Att Jaara Åstrand i den diskussion som uppstod i sociala medier efteråt förklarade att ”skolan ska leverera mer än faktakunskaper” är förstås sant, men det borde 2018 vara prioritet hos lärarföreträdarna att värna just fakta-fundamentet; att formulera kontext utan förmåga att kunna ”rabbla regentlängder” eller vad de må vara är föga värt.

Bara för att Google är ett snabbare uppslagsverk att söka i minskar inte behovet av att bygga en bred grund att stå på för att alls begripa vilken ny kunskap som eftersöks. Detta måste vara vare lärares utgångspunkt.

Kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP) är 46 år och fil kand i statsvetenskap. Hon vandrade genom den grundskola som precis hade vräkt katedern och betyg redan från låga årskurser över ända. Är det en tillfällighet att hon på Instagram på torsdagen, apropå att hon placerats som tvåa på Expressens lista över ”årets kvinnor 2018”, hanterar särskrivning på ett särt sätt? Bah Kuhnke skrev: ”Min andra plats (!) ser jag som en del av första platsen och som ett resultat...”.

Är det strunt samma att statsrådet väljer en särskrivning av ordet ”andraplats” och ”förstaplatsen” som öppnar för feltolkning? Kulturministern är sannerligen inte ensam om att ha svårt att hantera särskrivningsreglerna. Problemet är att hjälpen är svår att googla fram.

Men i konstruktivismens tid kanske detta är oviktigt strunt.