Mikael Hermansson: Alice bor inte här längre
I samband med bokmässan i Göteborg i förra veckan, skrev Dagens Nyheters politiske redaktör Per Svensson en rolig text om Göteborgsliberalismen. Texten hade i viss mån sin udd mot Göteborgs-Posten och det åsiktsskifte som ägt rum på tidningens ledarsida.
Rubriken ”Teodorescu ändrade Göteborgs identitet” var dock vald med omsorg. Men knappast för att ännu en gång dra upp en gammal historia - utan för att berätta en ny.
Den historian handlar med största sannolikhet om DN:s återintåg i Göteborg; Bonnierkoncernens flaggskepp är efterlängtat. En redaktion befolkad av respekterade och yrkesskickliga journalister lovar gott.
Men det finns mer att göra. Med risk för att generalisera vågar jag påstå att det som måste till för att DN:s Göteborgssatsning ska få full effekt är att tidningen också erbjuder ett alternativ till GP:s ledarsida.
Och det är nog i detta ljus som Per Svenssons krönika framför allt ska läsas.
Många älskar vändningen, andra hatar den och flyr tidningen som vore den bärare av pest och kolera. Förändringen av GP:s politiska linje från att ha varit Göteborgsliberalismens invanda och trygga röst till vad som Svensson så elegant men elakt betecknar som företrädare för en ”kulturhöger med populistiska böjelser”, har inte gått obemärkt förbi.
Men hellre än att enbart knyta skiftet till en person - Alice Teodorescu - och hennes hantlangare, borde uppmärksamheten snarare riktas mot hur det politiska samtalet har förändrats i stort. Och då blir GP:s förändrade profil mest en fråga om anpassning, som ett sätt att på samma gång rida på en våg och bidra till att denna fortsätter att växa sig allt högre.
Det stora skiftet i debatten handlar om att migrationen lyfts fram som det allt annat överordnade samhällsproblemet. Ett angeläget ämne, förvisso, men på kort tid - och som faktiskt sammanfaller med åsiktsskiftet på GP - har förekomsten av flyktingar i landet blivit enda förklaringen till allt ont som sker inom kungarikets gränser.
Detta skifte har vi ännu inte fullt ut ser vidden av. Men att debatten håller på att spåra ur märks av i stort och smått.
Jag ska ärligt medge att jag inte var särskilt engagerad i debatten om de apatiska barnen när det begav sig. Men när jag läste Gellert Tamas bok De apatiska slogs jag av hur väl underbyggd hans skildring var. Detta är inte en vetenskaplig rapport, utan journalistik. I sin genre duger den gott.
När nu debatt om dessa barn åter rasar, verkar påståenden om att barnen spelade sjuka för att familjerna skulle få uppehållstillstånd ha lättare än tidigare få gehör. Detta kan bara tillskrivas dagens mer migrations- och flyktingkritiska klimat.
Av det jag hittills har läst i form av kommentarer till det ”motreportage” av reportern Ola Sandstig som magasinet Filter nyligen har publicerat, framgår detta med all önskvärd tydlighet. Den texten tas i sin tur i debatten nämligen till intäkt för att hävda, att allt som hade med de apatiska barnen var fejk.
När jag härom kvällen läste en av Tamas repliker i DN Kultur slogs jag av att de argument han för fram mest utgör kritik mot avsaknaden av tillräckligt empiriskt underlag i Sandstigs reportage. De två barn - numera vuxna - som Filtertexten kretsar kring skildras visserligen ingående, men deras berättelser kan knappast av den anledningen tas till intäkt för att dra några som helst generaliserande slutsatser. De svar som Filters redaktör Mattias Göransson och Ola Sandstig kommer med, må vara laddade med harm och motbeskyllningar. Men de gör inget för att ändra bilden av det begränsade underlaget.
Därmed, menar jag, att debatten om de apatiska barnen vid det här läget snarare än om tre trätande skribenter borde handla om dem som kommenterar och drar snabba slutsatser på ett synnerligen begränsat underlag. Men framför allt om det klimat som dessa deras reaktioner hör hemma i och som gör att de frodas.
Här behövs motröster, i debatten och i Borås västra grannstad.
Därför är DN:s ankomst till Göteborg så välkommen.
