Kajsa Kettil: Äldre behövs på jobbet – men vi får inte ducka det obekväma samtalet

Tänk så mycket gott den som lever och har hälsan länge hinner uträtta under en livstid, i synnerhet om hon fortsätter att arbeta efter 65-årsdagen.

Vid det här laget är det ingen nyhet att svenskarna behöver jobba längre upp i åren. Redan för över ett decennium sedan konstaterade Fredrik Reinfeldt (M) att fler måste jobba längre om vi ska behålla den nivå av välfärd vi har vant oss vid. Tyvärr hamnade en potentiellt konstruktiv debatt i en återvändsgränd när hans meningsmotståndare valde att misstolka hans budskap som att alla måste jobba till 75-årsdagen.

Sedan dess har pensionsåldern i Sverige successivt börjat höjas. Det är logiskt med tanke på att vi lever och är friska längre upp i åren. Det säger sig självt att något måste göras när färre ska försörja fler. Därför är det även välkommet att rätten att arbeta efter den allmänna pensionsåldern också har skjutits framåt.

Men de som har slitit ut sin kropp under ett fysiskt ansträngande yrkesliv, hur ska det gå för dem? Den frågan måste politiken ta tag i. Det vore naturligtvis orimligt att kräva av en 68-årig undersköterska eller snickare att hon eller han ska lyfta patienter eller krypa runt på byggen på artrosvärkande knän, men svaret måste inte vara antingen samma jobb eller pension. En lösning kan vara att övergå till arbetsuppgifter som innebär mindre fysisk belastning, kanske i en helt annan bransch. Så som arbetsmarknaden utvecklas kan ingen längre räkna med att få ägna sig åt exakt samma sysslor under hela yrkeslivet. Vi måste alla, oavsett ålder, vara beredda på att vidareutbilda oss längs vägen.

Samtidigt som vi brottas med dessa problem har nya situationer börjat dyka upp. Vad händer när någon aldrig vill sluta jobba? När en person som älskar sitt jobb inte längre har den fysiska eller mentala förmåga som krävs?

En naturlig men feg reaktion från omgivningen är att ignorera problemet eftersom det är jobbigt att ta upp, ungefär som när vuxna söner och döttrar drar sig för att säga till sin älskade gamla pappa att det är dags att sluta köra bil.

Denna delikata situation tycks nu USA:s kongress stå inför. Häromveckan tystnade plötsligt Republikanernas ledare i senaten, Mitch McConnell, mitt i en mening under en pressträff. Under 20 sekunder stirrar han rakt ut i luften innan han leds bort av en medarbetare. En tänkbar förklaring som lyfts är att den 81-årige senatorn under våren drabbades av hjärnskakning efter att han ramlat.

Själv har McConnell uppgett att han mår bra, men det har redan börjat viskas om att han bör avgå.

Senatsledaren är dock inte den enda toppolitiker som ifrågasätts på grund av svårigheter kopplade till hög ålder. Även senatorn Dianne Feinstein, 90, är ett återkommande diskussionsämne, detta efter att hon i våras förnekade att hon just varit sjukskriven två månader, och nyligen för att hon uppträtt mycket förvirrat inför en omröstning.

I sammanhanget kan även nämnas självaste president Joe Biden, 80, som gjort sig känd för att kläcka ur sig märkliga och ibland felaktiga påståenden. Nyligen refererade han till exempel till Irakkriget när han egentligen menade Ukrainakriget.

Dessa exempel betyder inte per automatik att han, Feinstein eller McConnell inte kan utföra sina uppdrag. USA har dessutom en tradition av äldre personer som gör stor nytta inom såväl politiken som näringslivet. Sverige kan gott inspireras av USA – eller varför inte Barbro Westerholm – i stället för att se 70-plussare som passé. Det förutsätter dock att vi vågar ta diskussionen om när det är dags att stämpla ut – av hänsyn både till den arbetsvilliga senioren och hans eller hennes omgivning.