AF vänder ryggen åt utrikes födda kvinnor

Ledare Artikeln publicerades
Arbetsförmedlingen – till ingen nytta i integrationsarbetet?
Foto: Johan Nilsson/TT
Arbetsförmedlingen – till ingen nytta i integrationsarbetet?

Att utrikes födda kvinnor har särskilt svårt för att komma in på arbetsmarknaden är välbekant vid det här laget. Man kan därför tycka att Arbetsförmedlingen borde lägga extra vikt vid denna grupp. Men en granskning av TV4:s Kalla Fakta visar att det snarare är tvärtom; utrikes födda kvinnor får nästintill ingen hjälp alls.

Sverige är ett utav de länder där gapet mellan inrikes och utrikes födda personer är störst på arbetsmarknaden. SCB:s siffror från 2018 illustrerar detta gap väldigt väl. Medan arbetslösheten ligger på 3,8 procent bland personer födda i Sverige ligger den på nästan 16 procent bland utrikes födda. Dels tar etableringen för nyanlända på tok för lång tid, även om den på senare tid minskat från nio till fem år. Dels riskerar vissa grupper att aldrig komma i arbete.

TV4:s program Kalla Fakta har tittat närmare på den största gruppen arbetslösa, de utrikes födda kvinnorna som vid det här laget överstiger 100 000 personer, och vilken hjälp de får från Arbetsförmedlingen. Och svaret är att de knappt får någon hjälp alls.

I programmet får man bland annat följa trebarnsmamman Majd som desperat försöker få tag på sin handläggare på myndigheten – utan någon vidare framgång. I väntan på den sega byråkratin tvingas hennes barn jobba extra vid sidan om studierna för att familjens ekonomi ska gå runt. Detta trots att hon själv mer än gärna vill börja jobba så snart som möjligt och därmed avlasta sina barn så att de kan få mer tid till att plugga inför prov.

På strukturell nivå handlar det om att utrikes födda kvinnor antas inte vilja, eller kunna, arbeta på grund av könsstereotypa föreställningar i deras omgivning. Arbetsförmedlingen tillsätter därför generellt sett färre handläggare åt kvinnorna. De utrikes födda kvinnorna har också betydligt svårare att komma i kontakt med handläggarna samtidigt som de inte har tillgång till praktikplatser, arbetsmarknadsutbildningar och nystartsjobb i lika hög utsträckning som utrikes födda män. I siffror handlar det om att nästan hälften av de utrikes födda männen kommer i arbete efter etableringsprogrammet medan motsvarande siffra för kvinnorna är en knapp femtedel.

Att det finns könsstereotypa och traditionella värderingar som hindrar utrikes födda kvinnor från att få jobb är ett problem som inte underskattas. Men det kan knappast vara den enda förklaringen till varför denna grupp har det svårare än andra att bli en del av den svenska arbetsmarknaden. För vad granskningen visar är att det snarare är myndigheten som bär på stereotypa föreställningar om utrikes födda kvinnor och deras förmåga till att försörja sig själva.

Det har länge funnits en föreställning om att integrationen löses lite av sig självt så länge man får in männen på arbetsmarknaden. Trots att det skapar obalans mellan män och kvinnor, där den senare gruppen får sämre möjligheter till att försörja sig själva och därmed mindre makt över sig själva, har detta antagande florerat fritt i integrationsdebatten i flera års tid. Och ironiskt nog hade ett antagande med det utfallet knappast fått bäring på andra områden.

Frågan är därför om inte man borde börja i andra änden och se till att rikta fler insatser i första hand åt utrikes födda kvinnor. Dels för att det skulle underlätta för integrationen. Men framförallt för att den grupp som har sämst förutsättningar för att ta sig in på arbetsmarknaden också borde få mest hjälp.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.