Lars Adaktusson: Dags att tala klarspråk om Iran
Under besökets gång fick vi möta ministrar, politiska rådgivare och Iranska statsfunktionärer. Gång på gång upprepade de samma mantra om att Iran i alla detaljer följer det internationella kärnteknikavtal som landet ingått med USA, Ryssland och EU, och att de kvarvarande sanktionerna mot Iran därför bör lyftas. Den amerikanska presidenten har dock varnat för att kärnteknikavtalet inte kommer förlängas vid nästa kontrollstation i maj, vilket skapat oro i Teheran.
Hur det än blir med den saken – Donald Trump är som bekant känd för att snabbt byta fot i frågor – råder det inget tvivel om att Iran är en av världens mest hårdföra diktaturer, och att omvärlden gick miste om en historisk chans när man inte kopplade samman kärnteknikavtalet med ökad respekt för mänskliga rättigheter.
När avtalet tecknades 2015 så investerade också omvärlden i bilden av att Iran är på väg åt rätt håll. Den hårdföre presidenten Mahmoud Ahmadinejad hade avgått, och den påstått reformvänlige Hassan Rouhani hade övertagit ämbetet. Men bortom retoriken och den påstådda nydaningen talar tyvärr verkligheten ett annat språk. Det är dystert att behöva konstatera, men inte i något avseende går det att säga att Iran är på väg åt rätt håll när det gäller demokrati och mänskliga rättigheter. Tvärtom tycks de styrande i Teheran ha utnyttjat de upptinade relationerna med omvärlden till att öka förtrycket mot den egna befolkningen.
Larmrapporter från Amnesty International och andra människorättsorganisationer vidimerar den bilden. Listan över offer för den iranska regimens människorättsbrott blir allt längre. Tillämpningen av dödsstraffet har också skärpts, sedan 2015 har antalet avrättningar ökat med nära 40 procent.
En av de personer som i en svensk kontext fått bli en symbol för detta är den tidigare forskaren vid Karolinska Institutet, den nyblivne svenske medborgaren, Ahmadreza Djalali. Under mitt besök i Iran talade jag med Djalali i telefon och överlämnade också en vädjan om omprövning av dödsdomen till ayatolla Khameneis rådgivare, som undertecknats av medlemmarna av delegationen från Europaparlamentet.
Fallet Djalali berör av fler skäl än att det är en person med koppling till Sverige. Han är dömd till döden för spioneri, på grunder som av oberoende FN-experter och Amnesty International betraktas som helt grundlösa. Rättprocessen beskrivs som farsartad, och just frustrationen över att inte på ett ordentligt sätt få bemöta anklagelserna var det som Djalali själv tydligast gav uttryck för under vårt samtal.
Som om det inte räckte och blev över är heller inte det tilltagande förtrycket av den egna befolkningen det enda problemet i Iran. Den iranska regimen är idag en av världens främsta finansiärer av internationell terrorism. Terrororganisationerna Hamas och Hizbollah, vars mål är att angripa och utplåna staten Israel, tillhör de största mottagarna av det iranska ”biståndet”.
EU:s utrikestjänst, EU-kommissionär Federica Mogherini och Europas regeringar har uppenbart investerat allt för mycket prestige i bilden av ett Iran som stegvis går i rätt riktning, för att ta bladet från munnen. Men ingen som läser människorättsrapporter från FN, tar del av enskilda vittnesmål från människor utsatta för regimens repressalier, eller försöker resonera med företrädare för regimen i Iran kan undgå att se den dystra sanningen. De upptinade relationerna med omvärlden har alls inte inneburit några säkerhetspolitiska eller människorättsliga framsteg.
