Anela Murguz: 25 år efter Srebrenica förblir ”aldrig mer” bara en floskel
Varje år hålls en större begravningsceremoni för de 8 000 muslimska män och pojkar som mördats i orten Srebrenica i nordöstra Bosnien. Den elfte juli i år har det gått 25 år sedan massmorden började och har av den internationella domstolen i Haag erkänts som ett folkmord. Hittills har cirka 6 600 personer begravits, vilket innebär att sökandet efter ytterligare 1 000 personer fortsätter.
Med andra ord har alla dessa 25 år som gått inte varit tillräckliga för att alla offer ska hittas, identifieras och begravas. Det är en ofattbar tanke som vittnar om vidden av det som utspelades i de bosniska skogarna under de varma julidagarna 1995. Enklaven Srebrenica var vid denna tidpunkt en säker zon enligt FN. Men det hindrade inte den bosnienserbiska armén från att inta staden. Många av de bosnisk-muslimska män som var kvar efter att kvinnor och barn hade evakuerats försökte vandra en nittio kilometer lång sträcka till staden Tuzla. Många överlevde inte när de besköts och togs till vad som senare blev massgravar.
”Men om omvärlden redan då var handlingsförlamad skulle jag vilja påstå att den är värre i dag. För vad som är värre än passivitet är att aktivt belöna de krafter som förminskar folkmord som det i Srebrenica.”
Att ett folkmord med tusentals offer kunde ske i en FN-kontrollerad zon är en direkt konsekvens av omvärldens passivitet vid den här tiden. FN har i egna rapporter medgivit sitt misslyckande i att skydda civilbefolkningen i Srebrenica från en massaker. NATO syntes inte till förrän det blev försent. Man ska heller inte sticka under stol med att även den dåvarande svenska regeringen inte gjorde tillräckligt för att försöka stoppa de pågående etniska rensningarna.
Genom dåvarande statsminister Carl Bildt stödde Sverige det internationella vapenembargot mot Bosnien, vilket i praktiken innebar att landet förvägrades rätten att försvara sig från angrepp. Den bosnienserbiska arméns militära övertag förstärktes som en konsekvens av det och Sverige lade också ned sin röst i FN:s generalförsamling när frågan om vapenembargot togs upp. Detta ivriga försvar av vapenembargot är enligt Markus Balazs Göransson, biträdande lektor i krigsvetenskap på Försvarshögskolan, ett av Bildts största misstag i hanteringen av Bosnienkriget (SvD 23/8 2019).
Men om omvärlden redan då var handlingsförlamad skulle jag vilja påstå att den är värre i dag. För vad som är värre än passivitet är att aktivt belöna de krafter som förminskar folkmord som det i Srebrenica. Srebrenica har blivit ännu en anledning att upprepa floskeln ”aldrig mer”. Men samtidigt som vi säger ”aldrig mer” belönas de som negligerar, relativiserar och förnekar just detta folkmord. Det finns en författare som anser att ordet folkmord inte går att använda för att beskriva vad som hände i Srebrenica. I stället vill han tala om Srebrenica som en slags hämndaktion och därmed förminska de brott som faktiskt begicks mot den muslimska befolkningen. Han heter Peter Handke och honom belönade Svenska Akademien med ett nobelpris i litteratur i vintras.
”När man väl öppnat dörren för denna sorts historierevisionism är det svårt att stänga igen den dörren. Därför är folkmordets minnesdag, denna dag, viktigare än någonsin tidigare.”
Meningen är inte att rulla upp ännu en kulturdebatt om Handkes förhållningssätt till Srebrenica. Den som är intresserad av detta kan läsa vidare här och här. Meningen är att visa på att vi ännu inte dragit lärdom av folkmordet i Srebrenica. Att frasen ”aldrig mer” inte betyder något.
Vi vet att det behövs mer än 25 år för att identifiera och slutligen begrava alla offer. Vi vet att den smärta som folkmordet lämnar efter är något som de anhöriga behöver leva med livet ut. Det gångna året har dessvärre visat att det inte kräver mycket tid alls innan de som förnekar verkligheten släpps in i värmen, och till och med belönas för sin alternativa sanning. När man väl öppnat dörren för denna sorts historierevisionism är det svårt att stänga igen den dörren. Därför är folkmordets minnesdag, denna dag, viktigare än någonsin tidigare. Medan Handke och hans likar funderar över vilka påhittade begrepp som är bättre lämpade för att beskriva folkmordet i Srebrenica fortsätter jag att fundera över när de nya, gröna kistorna, som ska begravas i dag, ska ta slut.
