”230 miljarder är mycket, men inte dyrt”

Ledare Artikeln publicerades
Sverigeförhandlingens ene chef, H G Wessberg, talade på fredagen inför handelskammaren i Göteborg. Det han som sitter på planeringen som i högsta grad påverkar Borås framtid.
Foto:Lars Näslund
Sverigeförhandlingens ene chef, H G Wessberg, talade på fredagen inför handelskammaren i Göteborg. Det han som sitter på planeringen som i högsta grad påverkar Borås framtid.

Värdet av ämbetsmän som inte behöver bekymra sig över karriären i en allt ängligare offentlighet kan knappast överskatta. Därför finns särskilda skäl att lyssna till H G Wessberg.

Det gjorde undertecknad under fredagen, när Sverigeförhandlingens ene chef, 64-årige Wessberg, pratade höghastighetsjärnväg inför handelskammaren i Göteborg.

Det primära intresset för oss var förstås vad Sverigeförhandlingen nu tänker kring, den måhända tjatiga, frågan om spårdragning förbi Borås om/när banan byggs. Men i den frågan är inte mycket nytt under solen:

Både regeringen och Moderaterna vill ju att en ny järnväg Göteborg-Borås byggs, men Moderaterna anser ju att tågen inte behöver gå fortare än 250 km/h – och det kan nog även Sverigeförhandlingen acceptera. För de senare är målet med restid på max två timmar Göteborg-Stockholm ändå möjligt att klara.

Det är inte där striden står, utan vägen österut från Borås där H G Wessberg, en gång skeptiker, blivit övertygad om att Sverige behöver öka farten till 320 km/h.

"Måste tågen köra så fort?" är en typisk invändning på finansdepartementet”, sa Wessberg inför åhörarna och fortsatte med ett bildspråk som kommer med hans långa erfarenhet från politik och statsförvaltning:

”250 km/h-banor är det Sverige byggt i 20 år, men ingen operatör kör den hastigheten för det är inte ekonomiskt. Att bygga för 250 km/h i dag är som att bygga smalspår en gång. Det är kul men ingen att kommer åka med dem”.

Vi fick också höra Wessberg, under sex år Fredrik Reinfeldts närmaste medarbetare i Rosenbad, upprepa Sverigeförhandlingens åsikt om tågstation nergrävd i djup tunnel, som ju kommunstyrelsen i Borås fortfarande har högst på önskelistan:

”Vi har en bra dialog med Borås. Men problemet är inte bara byggkostnaden. Även driftskostnaderna skulle bli höga. De upplevs också av många som otrygga och allmänt otrevliga”, sa han utan att definitivt stänga porten. Ytterst äger ju Trafikverket och regeringen frågan.

Även på Landvetter flygplats är stationsläget öppet för diskussion. Som vi skrivit tidigare väckte det inhyrda brittiska konsultbolaget Arup i våras frågan om det vore vettigare att lägga flygplatsens tågstation ovan jord intill riksväg 40 snarare än i tunnel rakt under terminalbyggnaden. För att spara pengar, för att knyta an till expansionen av ”flygplatsstaden” och en framtida ny landningsbana.

En sådan dragning av spåren skulle kräva två extra kurvor. ”Man tappar tre minuters körtid på det läget. De minuterna sparar vi in genom att inte gå via Mölndal”, sa Wessberg, betonandes att frågan inte är avgjord och att Västra Götalandsregionen är mån om att de nya spåren även ska passera Mölndal.

Alla dessa tekniska frågor är spännande. De väcker tankar om nya möjligheter för människor och marknad en vacker dag. Men när? Nu talar ingen längre om komplett höghastighetssystem år 2035. Sverigeförhandlarens spådom hos handelskammaren löd nu ”2040, eller 2042. Annars stannar samhällsutvecklingen.”

Om politik och tjänstemän här i trakten sköter korten rätt ska vi inte utesluta snabba pendeltåg Borås-Göteborg redan om tio-tolv år. Gott så, givetvis. Men den Stora Frågan som H G Wessberg ville fokusera på är hur Sverige ska se på att lägga pengar på infrastruktur som järnväg:

Är det att betrakta som konsumtion, som vi ska betala direkt och inte ta SMS-lån till, eller som investering, som man inte bara k a n utan b ö r låna till, särskilt om villkoren, som nu, är goda?

Givetvis kunde Wessberg inte låta bli att berätta om sin favoritfigur i sammanhanget, Johan August Gripenstedt, ung finansminister under kung Oscar I som i mitten av 1800-talet drev igenom bygget av Västra och Södra Stambanan med hjälp av upplåning utomlands, en investering som blev helt avgörande för att ta Sverige ur fattigdomen.

Undras vad Gripenstedt, begravd på Bälinge kyrkogård utanför Nyköping, skulle tänka om han visste att SJ från 14 december i år justerar sina tidtabeller – åt fel håll? Från detta datum backas restiderna på vissa sträckor 25 år bakåt i tiden. Den dåliga banstandarden tvingar på sina håll ner farten från 200 till 130 km/h. En resa med X 2000 från Göteborg till Stockholm blir elva minuter längre.

H G Wessberg, som länge inifrån sett statsapparaten verka, riktar berättigad kritik mot hur staten länge sett på tunga infrastrukturfrågor.

”Alla vet att stora järnvägsinvesteringar är samhällsbyggande. Ska jag vara lite kritisk mot Sverige så har vi varit väldigt planerande, toppstyrda. Vi har en tendens att tänka att staten alltid veta bäst. Jag är inte så säker på att det alltid är så. När det gäller infrastruktur har vi planerat utifrån rena transportbehov. Men finns också lokala perspektiv att ta hänsyn till. Transportinvesteringar leder ju till så mycket mer, till hur städer utvecklas, var folk vill bo. Det är ett samhällsbygge.”

Nu säger hans eget parti, Moderaterna, liksom Liberalerna att 230 miljarder för höghastighetsjärnvägen är för dyrt och att finansiering via lån hos riksgälden skulle vara riskabelt.

”Efter ett vansinnigt 1980-tal och 90-talskrisen är det inte konstigt om finansministrar är försiktiga”, resonerade Wessberg. ”Ja, det är mycket pengar. Men det är inte dyrt. Det skulle motsvara runt en halv procent på BNP. Det kostar däremot mycket att i n t e göra något.”

Han är född i Göteborg men sedan länge stockholmare och var under många år ordförande för Moderaterna i huvudstaden. Snacket politiker emellan där kan han väl. Så vi kan inte låta bli att citera honom apropå just stockholmspolitikers avoga inställning till höghastighetsjärnvägarna.

”Det är irriterande att Stockholm klagar, de har precis fått sin citytunnel. Om man gav statens hela infrastrukturbudget till Stockholm skulle politikerna där vilja ha Norges också.”

Som sagt: vi behöver fler ämbetsmän som inte längre behöver oroa sig för karriären.