Graven - spegling av vårt sätt att leva
Men alla har inte någon grav i traditionell bemärkelse att gå till. Minneslund, askgravlund och kolumbarium är några alternativ som är på frammarsch.
Siffror från Svenska kyrkan visar att det blir allt vanligare med andra gravsättningar än den traditionella gravstenen. Det klart vanligaste alternativet är minneslunden.
– Jag tror att det kan ha att göra med vårt sätt att leva nu för tiden. Vi flyttar mer nu än förr, säger Jan-Olof Hägmark, chef för kyrkogårdsförvaltningen.
Han förklarar att det kan vara svårt att sköta om anhörigas grav om man själv exempelvis bor i en annan del av landet. Då kan minneslunden vara ett bra alternativ.
I Brämhult har man nyligen gjort om minneslunden, som ligger på en kulle i anslutning till kyrkan.
– Det blev klart i våras, och jag måste säga att vi är ganska nöjda, säger Jan-Olof Hägmark.
En fridfull plats
Platsen är mycket fridfull och omgiven av höstgula träd. Ett litet vattenfall porlar över en stor sten och skapar en lugn atmosfär. I mitten finns en liten rabatt.
– Problemet är att många samtidigt känner att de vill ha en plats att gå till. Att man vill veta var de anhöriga ligger. Det är ett sätt att bearbeta saknaden, säger Hägmark.
Därför har det också kommit flera andra alternativ i Borås under de senaste åren. Ett exempel på det är det kolumbarium som finns i kapellet på S:t Ansgars griftegård.
Längs ena väggen i det vitmålade gravkapellet finns 39 urnnischer, alltså ganska få om man jämför med Sveriges största kolumbarium under Gustav Vasa kyrka i centrala Stockholm som rymmer 35.000 urnor.
I Borås har möjligheten att begrava någons aska i ett kolumbarium dock bara funnits i några år och än så länge bara utnyttjats av ett fåtal.
Kapellet är vanligtvis låst, och de anhöriga får en nyckel så att de kan ta sig in när de vill, men på alla helgons dag är det även öppet för allmänheten.
Alla luckorna, eller nischerna, ser likadana ut, och det finns inget utrymme för personlig smyckning eller utformning.
På kyrkogården i Toarp anlade man i somras en så kallad askminneslund. Den påminner om den traditionella minneslunden, men här får man också möjlighet att sätta upp en liten plakett med namn och datum.
– Kyrkogårdarna har fått större betydelse med tiden, och därför är det också viktigt att vi lyssnar till vad folk vill ska finnas där, säger Hans-Erik Carlsson, administrativ chef på pastorsexpeditionen i Dalsjöfors.
Askminneslunden blev klar så sent som i juni, så därför är man ännu inte helt på det klara över hur allhelgonafirandet kommer att se ut här.
Platsen ligger vackert, med utsikt över dalen, med en liten konstgjort damm och under sommaren omgiven av porlande vatten.
– Man märker att många kommer hit för att bara för att njuta av stillheten och allt det vackra, säger Hans-Erik Carlsson.
Askgravplats
Men inte heller en askminneslund täcker behovet för alla. Många av dem som inte har tid eller ork att sköta en grav, vill trots det ha något mer personligt att gå till för att minnas sina döda.
På kyrkogården i Fristad har man därför infört en askgravplats, ett slags mellanting mellan traditionell grav och minneslund. Här får man sätta upp en liten sten, och man vet precis var kvarlevorna av den döde ligger, men man har inte ansvar för någon skötsel.
– Vi har valt att kalla det plats istället för lund, eftersom det är en gravrätt kopplad till det här gravskicket, förklarar kyrkoherde Jörgen Röllgårdh.
Här får man smycka platsen med lösa blommor, men ingen plantering är tilllåten. Gravstenarna är dessutom betydligt mindre och ligger tätare än på en traditionell gravplats. Gravarna är placerade i en ellips med en stor rabatt i mitten, annars är det inte mycket som skiljer askgravplatsen från en vanlig kist- eller urngravplats.
– Den viktigaste skillnaden här är väl att vi sköter om planteringen, säger kyrkokamrer Mikael Benjaminsson.
Olika gravskick:
* Kistgravar upplåtes vanligen med plats för två kistor, gravrätt upplåtes på 25 år. Enligt begravningslagen ska kistan vara gravsatt inom två månader efter dödsfallet. Vanligast är att begravningsgästerna följer med ut till gravplatsen, där man sänker ner kistan, och sista avskedet tas.
* Urngravar upplåtes med plats för sex–nio urnor, gravrätt upplåtes på 25 år. En tid efter begravningsceremonin är det vanligt att ha urnsättningen. Enligt begravningslagen kan man vänta upp till ett år. Vid själva urnsättningen kanske man läser en dikt/sjunger en sång medan man sakta sänker ner urnan.
* Kolumbarium. En platta där det får plats två namn, årtal och en symbol som markerar var urnan står. Kyrkogårdsförvaltningen ansvarar för skötseln. Anhöriga medverkar vid gravsättningen liksom vid en urnsättning.
* Minneslund. Detta är ett helt anonymt gravsätt. Med anonymt menar vi att all aska grävs ner någonstans inom minneslundens område. Det är personalen på kyrkogården som sköter gravsättningen.
* Asklund. En asklund är ett slags urnlund som liknar minneslunden men som ger anhöriga möjlighet att veta exakt var den avlidne är gravsatt. Man har en placering med en namnplatta dit man kan gå och sätta en blomma om man vill.
* Kistlund är ett område för kistor, där den avlidne gravsätts i en gräsmatta utan särskild markering. I kistlunden finns en gemensam smyckningsplats och gemensamma minnestavlor, där de gravsattas namn samt födelse- och dödsår kan skrivas in. Kistlunden sköts av kyrkogårdsavdelningen
* Spridning av aska. Askan efter avliden får strös ut på någon annan plats än begravningsplats, om länsstyrelsen i det län där det är meningen att askan skall spridas ger tillstånd till det. Förtida tillstånd utfärdas inte. Men det går bra att skriva ner hur man vill ha det i testamente eller annan handling. För anhöriga kan det ge vägledning om den avlidnes önskan.
