Wests självömkan blir för mycket

Sedan dess har han bytt ut soulglädjen mot electromörker och målat in sig i ett hörn av hyperkreativ hjärtesorg. Jag älskar den utvecklingen på skiva – både 808 & Heartbreak och My beautiful twisted dark fantasy är mästerverk som lyft både West och hela hiphopgenren till en ny konstnärlig nivå.

Men den här kvällen, när 30 000 människor står och längtar efter party, biter all autotunad självömkan stjärnan i den Guccibeklädda rumpan.

När den till en början blytunga Monster såsas ut till en evighetslång improvisation om hur hela världen är emot stackars Kanye West vill man bara hälla en spann kallt vatten över snubben och skicka honom på studieresa till Afrikas horn.

Till råga på allt är ljudet framför Flamingoscenen riktigt dåligt. Hur man kan misslyckas att mixa en ensam mick mot backtracks på den här nivån är en gåta, men Wests röst ligger nästan konstant för lågt genom setet.

Det är synd och skam, för det är så mycket annat som är så mäktigt i den här showen.

Scenestetiken är knivskarp, med en strålande danstrupp, fyrverkerier och gnistregn. På papperet är dessutom låtlistan helt klockren, men lyckopiller som Touch the sky och Through the wire huggs av brutalt.

Istället lägger West tio minuter på att stå och kvida om att han är ett asshole som inte är kapabel att älska, medan en svartklädd dansös åmar sig vilt nedanför hans sångpodium.

Det är så distanslöst att det får August Strindberg att framstå som en Killinggänget-medlem. Som näst sista låt kommer Hey Mama, en en avskalad hyllning till Wests nu bortgångna mamma.

Skuggboxandet på planeten Ego upphör; plötsligt är producentgeniet tillbaka bland på jorden och angelägen igen. Men då är den här vackra augustikvällen tyvärr redan bortslarvad.