Tyst vandring, intensiv närvaro
Först: Så som världen, tiden och samhället ser ut finns ej anledning att ta förlegade smakhänsyn. Talas bara allvar bereder inte de beskaste piller nån svårighet att ta konsten till sig.
Därnäst. Morgan Hjalmarssons livfulla invigningstal, och lika bestämda utfästelser av några av vår regions högsta kulturföreträdare, antyder en ny vilja att beakta kulturens högre livsvärden.
Tredje dagen i Kalv följde dock bara delvis upp tendensen. Fyra år gamla Piteåensemblen Neo var i sig intressantare än dess musik; nämligen som exempel på en tendens att bygga upp nya kammar- och teaterorkestrar kring en kärna av stämledare, som tar till ny musik som medel att tillägna sig nya klanger och speltekniker för att inifrån förnya klassikerna. Neo har alla förutsättningar.
Musiken rörde sig dock oftast på en modernistisk allmänning av klang och form, utan de båda första dagarnas exilkänsla – med ett lysande undantag, den i Kalv närvarande kinesiska tonsättaren Ying Wang, sen åtta år verksam i Köln. Hennes stycke Compass byggde mot en oroande fond av slagverksåskmuller ute i kyrkorummet upp en fint nyanserad oas av lugn i ensemblen i övrigt.
Annars gav det äldsta nyare stycket, Morton Feldmans stillsamma och över 40 år gamla The viola in my life, fräschast och angelägnast intryck i ett starkt framförande. Och viktigast: publiken svek inte – 74 lyssnare i lilla Kalv!
Pilgrimspromenaden ägde denna gång rum i total tystnad, utom vindens stilla brus, med fyra stationer med tänkvärda sentenser för meditation.
Musiken från de gångna dagarna fick vi, 35-talet vandrare, ha med inombords, och även så skapades intensiv närvaro.
Rolf Haglund
