Stand-up utan punchlines

Teatern har som uttalat mål att vända sig till en publik i tonåren, men har en sådan spänst och bredd och djup i sitt val av uppsättningar att ingen borde låta sig avskräckas. Visserligen är publiken på premiären övervägande av den yngre skolan, men jag vill verkligen betona att ingen bör känna sig utesluten. Då missar ni nämligen mycket av det mest spännande nyskrivna material som finns att uppbåda, både svenskt och utländskt. Stadsteaterns uppsättningar på Studion ska besökas av samma anledning. Redan de gamla grekerna var ju begåvade, och mycket är allmängiltigt, men det ger en extra dimension åt en föreställning som är så fullkomligt förankrad i vår tid, men samtidigt behandlar sådana universiella ämnen att man lätt kan, om man är hågad, finna rötterna i den gamla etablerade dramatiken.

Alexander Salzberger, som både skrivit manuset till och framför pjäsen Kicktorsken är en klart lysande stjärna på den svenska skådespelarhimlen. Det blir, i föreställningen, till en komisk passage när han imiterar hur styvfadern och andra vänner börjar snacka om att medverka i Beck-filmer och börja hänga med Persbrandt så fort han blivit antagen till Teaterskolan. För honom själv är det mer eller mindre en slump att livet tar den riktningen.

Att vi som betraktar upplever det som att Salzberger skrivit en monolog som i stora stycken tangerar den egna uppväxten, och bottnar i högst privata upplevelser är nog ingen slump. Det hela känns, fastän det i teaterns form blir en aning distanserat, väldigt privat. Att växa upp med dubbla, eller rentav trippla kulturella identiteter, att ha en frånvarande och närapå mytologiserad far, en styvfar och en mor med beroendeproblematik, en uppväxt och tonår i en förortsmiljö där man både ska anpassa sig till de nyckfulla koder som gäller om man vill bli riktigt respekterad på street-nivå, att vara manlig och för jösse namn absolut inte BÖ, att fundera över hur det skulle ha varit att födas som tjej, att ändra identitet från gång till annan för att passa in. Yo, brorsan, liksom.

Det är en stor förtjänst i Salzbergers monolog, som beskrivs som en ”stand-up comdey utan punch lines” att han inte stannar vid det förväntade. Det är på det stora hela en mycket lättillgänglig föreställning, går aldrig riktigt på djupet med någonting.

Hela tiden finns en referensram som handlar om stelnade föreställningar. Att göra en klassresa, att vara av obetsämd härkomst och alltid placeras i ett ”mellanskap”, reflektioner om könsskillnader och sociala skillnader. En fråga om klass som inte skrivs betraktaren på näsan utan mer som små slap sticks, att ta med hem kanske för fortsatta funderingar? Och skit sak samma om du har en brokig kulturell bakgrund, vi är alla lika ivriga att passa in.

Som Salzbergeres komiska försök att inte sticka ut när han väl blir antagen till den prestigefyllda teaterutbildningen. Rosa skjorta, Canadian Goose-väst och påklistrad lidingödialekt första dagen på estetlinjen. Sånt kan man skratta åt. Sånt skrattar han gärna själv åt. Ha ha, försöka passa in på en teaterlinje! Det hade varit lika komisk om han köpt en polotröja och en basker.

I grund och botten är Kicktorsken en berättelse om identitetsskapande, och om hur vi i vissa känsliga skeden av livet är mer lättpåverkade än i andra. På sina ställen är det lätt att känna igen sig, om man har förmågan att minnas dessa turbulenta år. Salzberger delar också med sig av någonting som är en svår, i stora stycken tabubelagd, metod att hantera denna turbulens. Droger.

Han och kompisarna börjar i unga år med folkisar och rohypnol, ”gör en lagom galet aggressiv”, sedan kommer haschet som dövar den ridande ångesten i bröstet. Vid något tillfälle, när allt faktiskt börjar ordna upp sig (kommit in på tetaterutbildningen, har en grym tjej, har bara drogat måttfullt under en tid) stiftar han bekantskap med heroin. Han, huvudrollsinnehavaren går inte in i några detaljer när det gäller just detta, men vi kan ju tänka själva, vi som sitter i publiken. Han står i alla fall framför oss nu, Alexander Salzberger, med en karisma och oräddhet som fyller en hel scen alldeles på egen hand.

Det är ingen rekvisita att tala om överhuvudtaget. Gammal rekvisita från andra föreställningar står stapplade runt om i rummet, men ljussättarna har fokuserat på den kvadrat i golvet som endast föreställer en stiliserad bild av Salzberger själv, samt en stol där han ibland kan pusta ut, ibland använda som ett podium.

Hade jag inte varit på teater på länge, och hade jag haft en tonåring hemma, hade jag lätt besökt denna föreställning. Svåra ämnen som man lätt identifierar sig med lyfts fram med lika delar allvar som humor.

Sabina Öberg