Rihanna – en hitspäckad historia
Tråkigt. Synd. Framförallt eftersom det nu står klart att hon inte kommer ge några ersättningsspelningar. Men med tanke på hur intensivt och målmedvetet hon faktiskt kämpat för sin drottningtitel inom r&b-scenen hade det faktiskt varit mer udda om den här kollapsen aldrig inträffat.
Under arbetet med albumet Talk That Talk, som ju utgör grunden för turnén som Rihanna för närvarande är mitt uppe i, var hon i bättre form. Ja, närapå högform, med tanke på slutresultatet.
Vi talar nämligen om en rejält hitspäckad historia, med mer attityd, självsäkerhet och sex än tidigare.
Av allt detta är det, såklart, just de vågade, ibland rent råa sexanspelningarna som blivit mest omtalade. Och beskrivningar som "the dirtiest album since Erotica (Madonna)" står överallt att läsa på webben just nu.
Det är alltså fortfarande en tematik som chockerar. Troligen eftersom sådana formuleringar sällan lämnar den manliga delen av hiphop-genren, men också på grund av att de i det här fallet används i så vansinnigt hög utsträckning. En av låtarna går ju till och med under titeln Cockiness (Love It).
Men i övrigt är det mycket som känns igen från förr. De starka melodierna, drivet och den kännetecknande kombinationen mellan r&b, pop och dancehall. Dessutom märks, framförallt i Rihannas karakteristiska röst, en dragning åt det souliga och jazziga. En angenäm utveckling, kanske framförallt lite som motvikt till allt sexsnack.
Fast, när det rockigare arenasoundet med vassa, ylande gitarrer i spetsen tar över arrangemangen försvinner spänningen. Det knuffas, tar plats och blir övermäktigt. Samtidigt som det, helt ärligt, inte fungerar något vidare med Rihannas sång; som ju i sig kräver en hel del utrymme.
Dessbättre är de exemplen ganska få, med den avslutande Fool In Love i täten. Och dessbättre är spår som Where You Been, den albumbetitlade Talk That Talk, Roc Me Out och Red Lipstick tillräckligt övertygande, med sina gungande baktakter och skruvade effekter.
Karin Bengtsson Grönroos
