Refreshments blir lite tråkiga

Bandet är sen över 20 år rockens svar på Sven Klangs kvintett och drivs med samma järnhand av basisten, sångaren och låtskrivaren Joakim Arnell, för kvällen dock mest julklassiker.

Denne Gävlemusiker såg först ljuset hos pionjärerna Chuck Berry och Jerry Lee Lewis och har sen följt Gunnar Ekelöfs koncept: botten i mig är botten hos alla andra. Själv kan jag ingalunda förneka min botten, fast med levande, skapande musik har The Refreshments mindre att skaffa.

Bandet är en musikmaskin på ständigt högvarv som levererar alla rockklichéer oförändrade, då och då med skamlösaste countrysentimentalitet. En bred publik får exakt vad den vill ha, utan varje avvikelse, av några av branschens skickligaste instrumentalister, som pianisten Johan Blohm, sologitarristen Robin Olsson och saxofonisten Micke Finell, med understöd denna gång av ytterligare två saxar, samt förstås sångerskan Eva Eastwood (förr Östlund innan hon valde ett för en rockabillydrottning mera passande namn).

Men efter ett par konserttimmar har man, guförlåte, rätt tråkigt och tittar avundsjukt på en stående, alltmer exalterad publik. Det lönsamma konceptet bevisas av ständigt nya skivor på topplistorna. När ryktena nu talar om USA-lansering blir väl leendena på vägen till banken ersatta av dollargrin.

Rolf Haglund