Rebecka Åhlund: "Han kom springande ut från Seven Eleven"

Av röda rosor, aprikosfärgade rosor, gula och rosa rosor, vita liljor och någon brandgul blomma vars namn jag inte känner till.

På gatstenen ligger ett porträtt av en ganska ung man, långa och korta brev, en Luleå hockey-halsduk, en flaska öl, några plektrum, små lappar, vykort. Gravljus som brinner i sina plastkupor.

Det regnar varje natt och varje morgon har någon tänt ljusen igen. En hemmagjord helgedom.

Det var en fredagskväll i mitten av augusti, varmfuktigt med regn som aldrig ville börja. Glada människor på väg hem, ut, bort, tillbaka. Han kom springande ut från SevenEleven, en stadsjeep svängde åt vänster och såg honom inte förrän det var för sent. Alldeles för sent.

”Har du läkarutbildning?” frågade servitören alla sina gäster medan den unge mannen förlorade allt mer blod ute på asfalten.

Några restauranggäster gick ut för att titta, en högljudd person som stått ute och rökt och sett krocken vittnade för polisen och alla. Nej, bilen körde inte särskilt fort. Nej, killen sprang inte heller särskilt fort.

Blåljusen studsade mot väggarna, ljuset utanför gick långsamt över i varmt grått. Var det skymningen eller något annat?

Minuterna gick, människor hängde ut genom sina fönster och stirrade. Inne på restaurangen sökte människorna varandras blickar, småpratade lågt om det ofattbara. Som pågick medan de småpratade och petade i sin mat.

Poliserna spärrade av gatan, deras självlysande västar och reflexband, den illgula ambulansen med bår och apparater.

Efter tjugo minuter åkte den i väg, ambulansen, utan sirenerna påslagna.

Det händer bara, det spelas ingen sorglig musik, ingen döper det här till 21 gram för att det är det en människa tappar i vikt när själen lämnar kroppen. Förstämning och ödesmättat, men bara för dem som vet vad som hänt.

En kvart senare har brandkåren spolat bort allt blod från gatan och ungdomar på väg till någon hemmafest, Systembolagspåsar och gröna vinboxar i deras händer, anar ingenting.

Och det känns i luften att sommaren är slut och nu blir det snart mörkt igen, slask, snö, kroppen nyvaken i sängen kan inte känna om den är utvilad eller -mattad.

Ingen hinner stanna och gunga i dag, ”om du vill säga något måste du faktiskt ta ut nappen för jag hör inte vad du säger annars”.

Snäsiga rösten i affären meddelar att för femtonde gången blir det ingen glass i dag.

Blommorna kommer inte att ligga kvar där för evigt. Det tysta, tidlösa luftrum som uppstått runt gatstenarnas minneslund kommer att invaderas av ljuden, jäkten, skotrampen, cykeldäcken och avgaserna alldeles snart.

Det finns ingen skyldig, ingen kriskommission, ingen tröst. Varje dag som går, varje vardag som bara svischar i väg och varje helg när man försöker somna om med morgon-Bolibompa i öronen. Att det är livet som aldrig blir tryggare.

Rebecka Åhlund