Publiken var med på noterna på Åhaga

Det var fest på Åhaga i torsdags kväll. Europas största textilpris delades ut till Hrafuhildur Arnardottir för hennes nyskapande och gränsöverskridande verk. Överlämnandet inramades av, på sitt sätt också gränsöverskridande musik då boråssymfonikerna samspelade med Robert Wells på piano, Lars Risberg på bas och Roine Johansson vid trummorna. Ulf Wadenbrandt dirigerade både orkester och publik med stor framgång, samt stod för kvällens stagediving.

Stämningen växte i takt med att strålkastare och rök spred sig över scenen i ett väl beprövat program, ägnat att nå ett slutligt klimax. Under tiden hördes en Rhapsody in Rock där det opus som har nr 1 var mest tilltalande. Kanske för att det ännu inte är uttjatat. Härligt svängigt blev det till exempel i gospeln Take me to the Pilot. Wells' kinaengagemang hördes också i ett par stycken och kom, liksom västanvindarna från Gottskär, som välavvägda vilopauser i den annars så högljudda framtoningen. De rockiga tonerna i fenomenet Wells koncept har ju sitt ursprung i klassikerna, och under kvällen hördes flera glada glimtar från Grieg, Rachmaninov, Beethoven, Tjajkovskij, Mozart, Monti, Brahms och därtill Dizzy Gillespie, Elton John, Scott Joplin och inte minst Charlie Norman.

En härlig jam session bjöds också på med trumpet, saxofon och basun, hämtade ur orkestern. Även en okänd boråspianist kallades fram till Wells, och denne kunde verkligen mäta sig med kvällens solist. Utan tvekan hör Wells och hans medmusikanter till de skickligare, men för den skull behöver de ju inte förminska Beethoven!

Boråssymfonikerna fick gno på för att mäta sig med Wells' fingerfärdighet, och det gick riktigt bra, även om sordinerade stråkar med elförstärkning inte ger Anitras dans full rättvisa, klangligt sett.

Som musikalisk lek var det ett väl genomfört program som med god timing landade i sitt klimax. Och publiken var med på noterna.

Helen Axelsson