Annons
Nyheter

Påminnelse om mänsklig svaghet

Redan innan föreställningen börjar presenteras spelplatsens yttre ramar. Det grevliga slottets projektion i vitt på ridåns klarblå grund anger att de raka linjerna råder över scenografins enstaka rockoko-krusidull.
Nyheter • Publicerad 14 september 2014

Ett spännande scenario öppnas upp när scenen där operans handling utspelar sig kompletteras med vad som händer i intilliggande rum. Ett fyndigt grepp som ger en fördjupad bild av vad som händer, eller kan tänkas hända utanför librettots ramar: Greven tar utmanande fotografier av Barbarina och putsar sitt jaktvapen, och grevinnan tröstar sig med en klunk starkvara. En tjuvlyssnande Basilio avslöjas, liksom vem som är i antågande. Så blir handlingen genomlyst och får förstärkt tolkningsregi. Sällan har operans budskap framstått tydligare.

Musiken blir inledningsvis av det vitalare slaget när kvällens dirigent anger tempon som till en början haltar något, men när premiärnerverna lagt sig hörs de ljuvligaste toner i god samklang med sångarnas insatser. De skiftande känslostämningarna illustreras även med teknikens hjälp i form av skiftande bakgrundsfärg. Det blir till ett mystikfyllt medel som ger en varierad upplevelse i kontrast till kläddesignens svartvita tonart.

Annons

Barberaren i Sevilla går vidare till en Figaro, som tänker gifta sig med Susanna. Båda tjänstgör hos greve Almaviva, som tänker utnyttja sedvänjan att tillbringa natten med bruden innan det blir brudgummens tur. Det vill inte Susanna vara med om, och detta måste hon förklara för Figaro, som så småningom fattar att han måste skydda sin blivande maka. Sofie Asplund, som fått hoppa in i stället för insjuknade Ida Falk Winland, kommer snart in i rollen och förtjusar med sin friskt klingande lyriska sopran. Markus Schwartz är en alltigenom sympatisk Figaro, vilken också har humorn i behåll från sin tid som Rossinis barberare. Schwartz gör här en habil tolkning av Mozarts Figaro med all den intensitet och energi som även musiken bjuder på. Efterhand som spelet om kärlek vecklar in sig hör vi Thomas Olieman övertyga som svartsjuk och kärlekskrank greve. Hans grevinna får en alltigenom helgjuten tolkning, och levererar en av kvällens höjdpunkter med grevinnans aria ”Dove sono i bei momenti” i akt 3. Men även andra aktens ”Voi che sapete” visar en Cherubin i god form för att inte nämna Susannas ”Deh vieni, non tardar” som blir ett klimax i Mozarts spänningsfyllda musik där oskulden möter ironin i en magisk miljö . Alla de välkända figurerna är där och bidrar i sin stilfulla moderniserade miljö till en klassisk förvecklingsintrig som i hög grad är musikaliskt njutbar. Dessutom kan föreställningens programhäfte lovordas eftersom det innehåller en hel del intressanta artiklar om och ikring Figaros bröllop.

Detta är en uppfriskande, rolig och välsjungen föreställning som väl sluter an till många av världens nutida händelser. Både som omväxling till allt tragiskt som sker, men också som en skärpt påminnelse om mänskliga svagheter och framför allt om förlåtandets sonande makt.

Helen Flensburg

Så här jobbar Borås Tidning med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons