Obehagligt om total ensamhet

Smärtgränsen är en plågsam film att titta på. Framför allt för att den visar hur fruktansvärd mobbning och förnedring kan vara och hur den skadar den drabbade och hennes familj.

Nyheter • Publicerad 12 september 2013

Dessutom skammen och rädslan över att avslöja förövarna.

Alejandra har förlorat sin mamma i en bilolycka och flyttar med sin pappa till storstaden för att börja om på nytt. Dotter- och farförhållandet är ett starkt band. Det är det enda de har. Samtidigt finns en övergripande sorg mellan dem som förmodligen aldrig kommer gå att reparera.

När Alejandra börjar i skolan flyter allt på normalt, men efter att en av killarna filmat henne medan de har sex stämplas hon som hora vilket blir en spiral ner i mänsklig ondska. När händelsen läggs ut på internet och alla får se filmen blir hon hånad och en ohjälplig syndabock. Mycket baseras på svartsjukan hos tjejerna som från början tog emot henne som vän. Mobbningen eskalerar på en klassresa till Vera Cruz.

Det värsta är att det inte finns något ljus i sikte. Allt Alejandra kan göra är att ta emot allt med en slags förkrossad stolthet. Här finns ingen sentimentalitet utan bara rak brutalitet. Slutscenen kan vara årets mest upprivande och hade lika gärna kunnat vara hämtad från tidiga Michael Haneke. Smärtgränsen träder fram som en begåvad, kompromisslös och avskalad version av svenska Hip Hip Hora!

Filmen var Mexikos Oscarsbidrag i år och är en obehaglig upplevelse om total ensamhet och en frustrerande situation. Företeelsen är så vanlig att lärare och rektorer på alla skolor både titta och lära. Smärtgränsen är också ett viktigt debattinlägg i något ständigt pågående och tyvärr för undangömt.

Fredrik Söderlund

Så här jobbar Borås Tidning med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.