Nostalgisk Paul Simon något ojämn

Möjligen känner Paul Simon själv av att situationen nästan blir fånigt högtidlig för han avslutar med några högljudda disharmoniska slag på gitarrsträngarna och kommentaren: ”I wrote that, kiddo.”

Det är, tillsammans med efterföljande The Boxer, de enda två numren från Simon & Garfunkel-eran, vi får höra under konserten i Globen i söndags. För den här turnén handlar om Graceland, albumet som Paul Simon spelade in tillsammans med sydafrikanska musiker för 25 år sedan. Han bröt mot den rådande artistbojkotten då, något han fick en hel del kritik för. Hans samarbete med de svarta musikerna tolkades av en del som något som gynnade den sittande apartheidregimen.

Det var knappast Paul Simons avsikt och effekten blev snarare den motsatta, ändå kan den här turnén kanske ses som ett slags återupprättande av idén om ett möte mellan amerikansk och afrikansk musiktradition.

Så vad vi får är egentligen en konsert i tre delar. En första trivsam där flera av Paul Simons solohits radas upp, Kodachrome, 50 ways to leave your lover, Mother and child reunion och så vidare. Det är tätt och musikaliskt fulländat men också aningen pliktskyldigt. Lyftet kommer när den sydafrikanska, nio man starka, a cappella-gruppen Ladysmith Black Mambazo inleder konsertens Graceland-del. Gruppen fick sitt internationella genombrott när de medverkade på just Graceland och levererar två egna nummer först, fyllda av en märklig blandning av humor och värdighet och ett mäktigt svängande sound.

Sedan får vi hela albumet igen, med samma musiker som för 25 år sedan, under Paul Simons försynt handfasta ledning. Det gungar grymt ibland (Diamonds on the soles of her shoes är en av kvällens finaste ögonblick), men blir också lite långrandigt då och då. Nostalgi är alltid bäst i mindre doser.

Monsterhiten You can call me Al avslutar andra delen av konserten och då sitter däremot allt. Det oemotståndliga blåset, Paul Simons elegant pratsjungna strofer och så ett av världens mest berömda bassolon, lika köttigt spelat av Bakithi Kumalo, nu som för 25 år sedan. I söndags dessutom två gånger.

Sedan tar extranumren vid, efter The sound of silence och The Boxer följer Late in the evening och så avslutas allt med fina Still crazy after all these years. Den gör Paul Simon utan egen gitarr, stillsamt kompad av sitt band. Han sjunger den med slutna ögon, nästan lite eftertänksamt.

Det är en värdig avslutning på en för all del något ojämn konsert, men där höjdpunkterna är sådana man kommer att bära med sig länge. Paul Simon, polarpristagare i år, är en av de stora västerländska låtskrivarna, hans sångskatt är enorm. Mannen är 71 år, för övrigt. Det hörs inte. Rösten bär, lika stark som någonsin, när Paul Simon rör sig ledigt och glädjefyllt mellan olika musikaliska traditioner och uttryck. Där finns kanske hans verkliga storhet, i Paul Simons händer blir musiken en brobyggare. Låter pretentiöst, jag vet, men det svänger också, som sagt.