Nationalteatern spelar i Borås

– Vi har lagt ner femtielva gånger, säger Ulf Dageby.

– Men vi har alltid börjat igen. Så länge det är ett bra band – och alltid utsålt. För det är det, haha.

Fiket på Konstepidemin, ett hjärta i Göteborgs konst-och musikliv. Tre medlemmar av Nationalteaterns rockorkester bor i Göteborg i dag: Nikke Ström, Ulf Dageby och Mattias Hellberg. Ulf Dageby har en fönsterlös replokal i en källare. Inte för att rockorkestern repeterar. De är samspelta nog.

– Vi gör runt 20 spelningar om året, när jag tycker att det passar in, säger Nikke Ström. Dessemellan har vi alla fullt upp med andra projekt.

Engagerar flera generationer

Någon PR behöver Nationalteaterns rockorkester heller inte efter drygt 40 år. Tre generationer kan deras texter. Allt från Livet är en fest till Kåldolmar och Kalsipper eller Hanna från Arlöv.

– Mest rörande är att många kan texten till Rövarkungens ö, säger Ulf Dageby. Den är arton minuter lång och en del i publiken sjunger med i vartenda ord.

– Såg du att det var någon som stod längst fram och grät sist? säger Nikke Ström.

Och något nytt behöver Nationalteatern inte skriva.

– Nej, säger Ulf Dageby. Jag har försökt men slutar efter någon rad. Det känns bara löjligt. Som att imitera sig själv. Dessutom kommer folk till våra konserter för att höra våra gamla låtar. Det skulle bli upplopp om låtarna inte kom. Förnyelsen ligger i att vi aldrig varit så bra. Det sitter som ett spett, musikaliskt!

Nationalteatern har varit en stor och föränderlig skara. Ulf Dageby kom att dominera gruppens musikaliska sida. Det började med att han pluggade juridik, litteraturhistoria och estetik på 60-talet i Lund. Ur Studentteatern föddes Nationalteatern, och 1971 kom socialtjänsten i Göteborg med ett erbjudande. Man anställde Nationalteatern för att göra barn- och ungdomsteater i förorten Backa. Det var en tid när det kollektiva stod högt i kurs:

– Om någon i gruppen ville göra en pjäs ställde vi andra upp på det. Och alla ville spela musik. Anders Melander och jag fick ha grundläggande utbildning, säger Ulf Dageby. Ett tag hade vi sju basister – och ändå blev det så bra.

Avskydde Sillstryparen

Nationalteatern gjorde en lång rad pjäser, och Ulf Dageby skrev det mesta av musiken. Men han gillade aldrig att vara skådespelare. Han och Nikke Ström bröt sig ut och bildade Rockorkestern.

Ulf Dageby gillade inte ens sin klassiska roll från revyer och kabaréer: Sillstryparn. En sorts improviserad Lindeman-figur, som bland annat gjorde protestnumret Doing the omoralisk schlagerfestival.

– Jag avskydde Sillstryparn, han höll på att ta över allt, säger Ulf Dageby med eftertryck. Jag försökte ta död på honom, det sista jag sa var att han blivit fårfarmare i Australien.

Proggen och musikrörelsen var stor och vildsint på 70-talet. Nationalteaterns musik var obligatorisk vid vänsterdemonstrationer, stormöten och i kollektivens vardagsrum.

Mattias Hellberg är Rockorkesterns yngsta medlem. Han hade ingen direkt relation till Nationalteatern som barn:

– Men i tonåren på fest så kom alltid någon med Livet är en fest på band.

Så hur politiska var ni egentligen?

Nikke Ström och Ulf Dageby ser på varandra.

– Inte så mycket egentligen.

– Vi tog aldrig politisk ställning. Alla gick sina egna vägar.

Men visst var proggrörelsen speciell. Vissa grupperingar hade stormöten för att rösta om artister var politiskt korrekta. Som Cornelis, ”vi sa nej till honom inom musiknätet ” säger Nikke Ström. ”Vi sa nej till Ulf Lundell.”

– Och jag fick på nöten för att jag gillade amerikansk rockmusik. Det fick man absolut inte, säger Ulf Dageby.

Sålde ut i Borås

En stor återförening var 1995, på Roskildefestivalen.

– Det var då vi paffade hela publiken, alla som trott att vi var ett gäng gamla trötta gubbar! säger Nikke Ström och smeker sitt skägg. Sedan blev vi mer eller mindre husband på Hultsfredsfestivalen. Och vi har spelat på Arvikafestivalen, Peace and love....

Nu spelar Nationalteatern på Rockborgen i Borås. Med plats för max 300. Så utsålt att man satt in en konsert till, samma kväll.

– Det är sällan vi spelar på en så liten scen, säger Nikke Ström.

Hur aktuella är ni? Mattias Hellberg vaknar till liv:

– Jag såg ett tv-program om upploppen i Backa. Då började verkligen Bängen trålar spela i mitt bakhuvud. Den är lika aktuell i dag som för 30 år sedan! Tyvärr!

Ulf Dageby tycker själv att Barn av vår tid är deras mästerverk.

– Jag skrev den i ett sorts raseri. Ungdomar hade dött i förtid, det förekom boffande där i förorten – jag känner fortfarande upprördhet när jag ska stå på scen och sjunga. Och Rövarkungens ö kom till när jag läst om en kommunpolitiker som fifflat. Den tog lika lång tid att skriva som att sjunga.