Malin Biller överlever genom humorn

Hur känns det att få det här priset på bokmässan?

– Det är en dröm och något som jag aldrig trodde att jag skulle få. Priset delas ut i morgon av Dick Harrison som är mammas stora idol. Hon blev helt till sig när jag berättade.

Hur gick det till när du gjorde Om någon vrålar i skogen?

– Det var en lång resa innan det blev en bok. Den tog fem år att göra. Jag funderade mycket på om det enbart var terapi för mig eller om det var något som även andra skulle kunna uppskatta. Men till slut kom jag fram till att det här var en historia jag ville berätta.

Ditt seriealbum innehåller många tunga ämnen som mobbning och sexuella övergrepp. Hur kändes det att skildra det i serieform?

– Det är en slags upprättelse åt den där lilla tjejen som inte fick det då. Vissa sidor var så jobbiga att de tog flera dagar att göra. Ändå är det otroligt viktiga ämnen att prata om. Det finns många duktiga flickor och pojkar som mår dåligt men som sällan får hjälp. Jag ville använda mig av mitt liv för att berätta att de inte är ensamma om det.

Kommer du att rita fler självbiografiska serier i framtiden?

– Jag har en fortsättning i tankarna. Arbetstiteln är Huvudstupa hjärtat först efter en Jakob Hellman-låt. I Om någon vrålar i skogen finns det ett tioårigt glapp som jag vill skildra i det här seriealbumet. Det ska handla om en ung tjej som flyttar hemifrån men som inte har bearbetat saker och ting och all destruktivitet och bekräftelsetörst som blir en konsekvens av det.

Vad hoppas du kunna förmedla med den?

– Jag vill ge hopp på något vis. Jag vill visa att det går att vara trasig och komma från taskiga uppväxtförhållanden men ändå bli en fungerande och lycklig människa. Det är samma som med Om någon vrålar i skogen, den innehåller många mörka bitar, men är ändå hoppfull.

Många av dina andra serier är väldigt humoristiska. Varför tror du att det har blivit så?

– Humor har väl alltid varit mitt sätt att överleva och att bli sedd. Jag har också lärt mig att när jag själv tycker att något är roligt och sitter och småfnissar åt det så brukar det oftast funka i serieform. Jag älskar att kunna ha den friheten att inte behöva välja mellan humor och allvar. Ibland vill man ha sött och ibland vill man ha salt.

Vad lyssnar du på när du tecknar?

– Jag lyssnar på musik när jag kläcker idéer, då blir det mest fulmusik det är musik som jag inte riktigt känner att jag kan stå för. Men jag gillar The Beatles och Neil Young. Abba har också takt som är bra att rita till. Men det beror helt och hållet på vilket känsloläge man vill komma åt. När jag ritade Om någon vrålar i skogen lyssnade jag mycket på Roxette som jag älskade när jag var barn.

Varför blev du serietecknare?

– Jag har ritat sedan jag var 13 år, men kunde aldrig bestämma mig för om jag skulle rita eller skriva. När jag började kombinera ord och bild trodde jag inte att det ens var serier. Det såg ju inte ut som Fantomen. Det var först på serieskolan i Malmö som jag insåg att man kunde ha sin egen stil och rita slarvigt. Det behövde inte vara perfekt.

Vad drömmer du om att göra i framtiden?

– Jag vill gärna göra en barnbok. Den ska handla om en liten tomte som åker ut på en resa för att leta efter något, men han vet inte riktigt vad?