Lika effektiv som isande

Genom att ljuga om sin ålder undgår han utan att ana det att genast bli skickad till gaskammaren och hamnar senare i koncentrationslägret Buchenwald och slavarbetslägret Zeitz. Han blir allt svagare, sjukare och är nära att dö, men upplever befrielsen i Buchenwalds primitiva sjukstuga.

Det är i korthet handlingen i Mannen utan öde som kom ut första gången 1975 i Imre Kertész hemland Ungern. Den betraktas alltsedan dess som ett av de främsta skönlitterärt gestaltade vittnesmålen inifrån det nazistiska lägersystemet.

Nu ges den ut i nyutgåva i Norstedts klassikerserie och har försetts med en utmärkt elvasidig introduktion av Steve Sem-Sandberg.

Trots att romanen är baserad på Kertész egna upplevelser har han konsekvent förnekat att den är självbiografisk. Det beror på att han så att säga har avlägsnat sig själv ur upplevelserna. Inte heller finns det någon berättarröst som undervisar läsaren om vad denne ska tycka.

Huvudpersonen har inga individuella särdrag och skildrar sina upplevelser utan att bli vare sig upprörd eller förfasad.

Kyligt iakttar han förtrycket, förnedringen och döden runtomkring sig och på samma sätt registrerar han så småningom även sin egen kropps sönderfall av svält och sjukdom.

Även om han inte är införstådd med det som han utsätts för kan han inte undvika att uppleva det som en slags spännande resa och visar rent av ibland förståelse för den inneboende logiken i vissa fasansfulla saker som sker.

När han så småningom inser med vilket effektivt skådespeleri intet ont anande människor, däribland hans jämnårige kamrat ”Experten”, lurades in i gaskamrarna konstaterar han att ”jag var tvungen att medge att uppvisningen otvivelaktigt var en framgång. Det var säkerligen det som hade hänt den gamla kvinnan på stationen som lydde sin son, den lille pojken med de vita skorna och hans blonda mamma, den kraftiga damen, den gamle herrn i svart hatt och den nervsjuke hos läkaren. Jag kom också att tänka på ’Experten’: han måste ha blivit mycket förvånad, antar jag, stackarn.”

Det är just denna kylighet och frånvaro av stora ord som gör att berättelsen upplevs som så mycket starkare. György påminner i viss mån om Josef K. i Franz Kafkas Processen, som fogar sig i det obegripliga och när han genomskådar sammanhangen nöjer han sig med det.

Genom denna berättarstil har Kertész gillrat en fälla för läsaren, som Sem-Sandberg uttrycker det i förordet. Berättelsen är lika isande effektiv som det nazistiska mordmaskineriet. Läsaren kommer inte undan, det finns ingen nödutgång.