Karisma som två inplastade ostfrallor

De har just sett en inhemsk film och är oense om dess kvalitet. Sullivan tycker att den var alldeles för ”fransk”, irriterande och pladdrig. ”Du förstår den inte”, kontrar Camille. ”Den var vacker och djup. Du är inte tillräckligt känslig!”.

Efter att ha sett Min ungdoms kärlek så känner jag precis som Sullivan. Inte för att jag inte förstår den, utan för att den inte ’kommer upp i nivå’, som Erik Hamrén skulle sagt. Det gäller särskilt första akten, där Camille och Sullivans gränslösa kärlek etableras. Det är frankofil klichéromantik i kvadrat när de båda turturduvorna, 15 och 19 år gamla, rumlar runt nakna och säger saker i stil med ”Kärleken är allt jag bryr mig om, det är allt jag lever för”, och ”jag vill ha dig, vi måste göra det bästa av vår ungdom!”

Det är tur att dialogen är på franska. Man kommer undan med mycket genom att säga det på franska.

I takt med att rollfigurerna växer, så mognar även filmen. Drivkraften är Camille och Sullivans starka känslomässiga band. De är djupt förälskade, men förhållandet kraschar ändå. Camille bryter ihop, börjar ett nytt liv. Men så hör Sullivan av sig, många år senare, och allting är tillbaka på ruta ett.

Här finns ansatsen till att berätta något fint om hur en person kan tränga så djupt in i en annan människas själ, och sedan sitta där som en tagg resten av livet. Den bräckliga ungdomsförälskelsens villfarelse att världen står och faller med en enda person. Känslan av att vara den som lämnas kvar, blir över.

Det finns även andra saker att tycka om med filmen, som det 60-talstonade fotot och den respektfulla skildringen av kärlek och sex mellan unga. Problemet är att filmen inte engagerar, bland annat för att skådespelarna har samma karisma som två inplastade ostfrallor. Det gör det tämligen svårt att känna något för deras brustna hjärtan.

Mats T Olsson