Jonathan Johansson skriver musik som gör ont

I solskenet, bakom sina svarta solglasögon berättar Jonathan Johansson om sitt kommande album Klagomuren som han premiärspelar i sin helhet på festivalen.

– Jag är inte nervös än. Folk vet att det är första spelningen. Vi har repat tillräckligt och jag känner mig lugn. Det är dock ganska svårspelat i kyrkan. Jag har fått skala bort allt det elektroniska för att det ska funka. Men det ska bli en ära att spela i Annedalskyrkan.

Anledningen till att han ville premiärspela det nya materialet på just Way out West var som ett slags sporre för att kunna sätta punkt och bli färdig med det nya materialet.

– Men jag tycker om greppet också. Det är speciellt och säkerligen något som jag aldrig kommer göra igen, att spela skivan från A till Ö så här säger han.

Första singeln Blommorna släpptes redan i april, men arbetet med skivan har tagit längre tid än planerat och den kommer att släppas först senare i höst.

– Man kan säga att Blommorna är en bra spegling på hur resten av skivan kommer att låta, men det är inte lika mörkt. På förra plattan hade jag ett tydligt tema, men det kan man inte riktigt säga att jag har nu.

Han funderar ett tag och kommer fram till att det ändå finns något som kännetecknar det nya materialet.

– Den handlar mycket om psykisk hälsa, hur sjuka eller friska vi egentligen är. Jag skriver sällan om sånt som är positivt. Att skriva låtar är som att sätta sig i terapisoffan. Man skriver om det som gör ont och som stör en, säger han allvarligt.

Sedan det stora genombrottet 2009 har han blivit kritikerhyllad och kallats det stora svenska pophoppet. Men det är något som inte behöver betyda att framtiden är säkrad, enligt Johansson.

– Visst blev jag hyllad då, men det var inget gigantiskt genombrott på något sätt. Man får inget pensionssparande på att bli hyllad. Jag har fortfarande mycket kvar att erövra och kämpa för. Många fler människor att övertyga, säger han.

Förra året hade han en av huvudrollerna i electropopbandet The Knifes opera Tomorrow in a year. Operan turnerade i Europa och delar av Asien, och för Jonathan Johansson var det en särskild upplevelse.

– Man fick arbeta hårt och metodiskt. Men det var det värt när man fick jobba med så begåvade människor som Olof och Karin Dreijer Andersson. Vi har planer på att åka med operan till Mexiko nästa år, så den fortsätter ut i världen.

Tog du med dig något från operarollen in i din artistroll?

– Jag sjunger med ett större självförtroende nu. Och jag ser på mitt yrke med ett större allvar. Jag har insett att det bara är upp till mig själv hur långt jag vill gå som artist. Det är bara jag själv som sätter begränsningarna.