Ett monument som delar opinionen

"Es ist nicht erlaubt!"

Det är inte tillåtet.

Ur tomma intet har den långe vakten med tangorabatten materialiserats framför mig, vänligt pekande på cykeln som jag har råkat luta mot det mörkgrå betongblocket.

Han kostar rent av på sig ett milt leende. Förvisso ovanligt för en tysk myndighetsperson – till och med i umgänget med en tanklös turist som inte har åtlytt den lilla förbudsskylten: En skylt man lätt missar vid åsynen av de 2711 olika höga betongblock eller stelar som fyller en 19 000 kvadratmeter stor yta mellan Brandenburger Tor och Potsdamer Platz i centrala Berlin.

Minnesmärket för Europas mördade judar.

Ett hyllat och ifrågasatt monument. Med en lång förhistoria av politiska och konstnärliga kontroverser innan det stod klart 2005, sex årtionden efter andra världskrigets slut.

Oundvikligen tenderar blicken att försöka fixera något. Söker efter en mening. Letar efter mönster utöver den uppenbara geometrin och den samtidiga frånvaron av en sådan. En "place of no meaning", som minnesmärkets arkitekt Peter Eisenman har uttryckt det.

– Holocausts omfattning och skala gör oundvikligen varje försök att skildra den till en utsiktslös övning, har han också sagt.

Men hjärnan söker alltid en innebörd, även där upphovsmannen inte avsett att plantera någon.

Vid första anblicken påminner platsen vagt om en judisk kyrkogård, menar vissa, medan andra anser att det liknar kenotafer – så kallade skengravar för döda vars kvarlevor gått förlorade. Passande, med tanke på de miljontals judiska offer som aldrig fick en egen grav.

De snörräta gångarna mellan blocken är så smala att man inte kan gå två i bredd, marken höjer och sänker sig oregelbundet. Ju längre in mot mitten du går desto lägre under gatunivån befinner du dig. Allt högre och hotfullare reser sig blocken runtom dig.

Minnesmärket kan därför också ses som en symbol för ett samhällssystem som gör ett folkmord möjligt. Den som står utanför tycker sig ha överblick och ögat kan följa de raka gångarna och skymta vad som finns på andra sidan. Lättfattligt och begripligt, precis som de förföriskt enkla men primitiva samhällslösningar som totalitära ideologier förespråkar. Men när man går in och låter sig uppslukas av monumentet försvinner både överskådligheten och solljuset. Snart ser du inte längre vägen ut. Både gärningsmannens och offrets lott, men från helt olika utgångspunkter – även om den förstnämnde förstås alltid har ett val.

Det hela ger en enkel, men abstrakt dimension till klassiska och viktiga texter om Förintelsen av exempelvis Elie Wiesel, Primo Levi, Anne Frank och Imre Kertész. En bild av en ordning som tappat kontakten med det mänskliga.

Samtidigt har Förintelsemonumentet paradoxalt nog inte bara blivit en plats för kontemplation, reflektion och tystnad. Det har också blivit en träffpunkt för unga människor, både berlinare och turister från hela världen, som varma Berlinsomrar sitter uppflugna på betongblocken och lågmält pratar om allt mellan himmel och jord. Något sådant skulle ett "klassiskt" Förintelsemonument aldrig ha blivit.

Vissa anser förmodligen att detta är en obetänksam respektlöshet, men kanske kan det också uppfattas som en oavsiktlig mening med hela verket – nämligen att mänsklighet och livsglädje kan spira trots tillvarons obegripliga ondska och mörker. En vacker bild av minne och framtid i ett. Ingen glömska, men också liv.