En minnesvärd debut på Cookin’

Pianisten Mathias Algotson är som att höra Jan Johansson igen, lika genial, lika oberäknelig i sin tekniska fulländning. Basisten Josef Kallerdahl är den rätte för att i en konsert rakt igenom i piano- och pianissimonyanser ändå skapa intensitet och sväng.

Men svensk-skotska sångerskan Emily Mc Ewan är ändå pricken över iet i en rad av 1950-talets ädlaste standardlåtar. Alla förnyade och motsvarade arvet från sånglegenderna: Billie Holiday i End of a love affair, Barbra Streisand i Burt Bacharachs I believe in love Alfie, Marvin Gaye i Masquerade is over, Frank Sinatra i This will be my shining hour och Three coins in the fountain samt King Cole och Doris Day i kubanen Osvaldo Farres Perhaps, perhaps, perhaps.

Lägg till det de läckraste latinoinfluenser i Jobims Double Rainbow och avslutningssamban, och det förklarar att 30 andlöst lyssnande jazzhabituéer njöt som av en flaska från Château Petrus. Hela konserten var av samma art som Monica Zetterlunds möte med Bill Evans, den senare givetvis också med i låtlistan med sin Let the river run.

Förbandet Vide var som en frisk västkustfläkt, för kvällen med två sångerskor kring en saxkvintett, och gick inte heller av för hackor. Allt var eget material, det mesta av sångerskan Petra Johnsson, i en setet igenom alltmera laddad melodisk och klanglig skrud.

Rolf Haglund