Crystal Castles bygger luftslott

Sångerskan Alice Glass rabblar statistik om globala orättvisor i en intervju med Pitchfork. Deras tredje album borde alltså vara en känga i västvärldens solar plexus, eller kanske en inspirerande knuten näve i luften. Men den blir på sin höjd ett slarvigt sprejat slagord på ett lokalt bankfönster.

På III försöker Crystal Castles göra revolution genom att riva ner. De har gjort om sin inspelningsprocess och kastat ut alla datorer. De distar alla sina syntar, hackar upp sina melodier och begraver Alice Glass starka skriksång långt ner i mixen. De vill visa att världen är trasig genom att förstöra sina strukturer och göra sönder sina ljud. Men att bara förstöra är varken originellt eller intressant, och redan mot slutet av första genomlyssningen låter också III märkligt oinspirerad.

Efter att ha hört III är det helt osannolikt att Crystal Castles så sent som förra året fick en stor indiehit som till och med hamnade i tevespelet FIFA 12. Not in love var en perfekt kombination av den kanadensiska duons kraftfulla gothelectro, en suverän sångare (The Cures Robert Smith) och ett riktigt fynd till låt i New Wave-bandet Platinum Blondes singel från 1983. Men utan hjälp från Smith och musikhistorien har kanadensarna bara själva soundet kvar. Till stora delar låter III också som en instrumentalskiva, med sången placerad någonstans bakom synthpodiet. Att mixa sång riktigt lågt är att balansera mellan stämningsskapande och ängslighet. Crystal Castles kantrar åt det senare. Kanske är det på grund av förväntningarna efter Not in love, kanske för att Alice Glass lyft fram vikten av sina texter i intervjuer för att sedan sudda ut dem fullständigt på skiva. Låttitlar som Plague, Wrath of God, Pale Flesh och Mercenary låter som att de är tagna från valfritt dödsmetallband och lämnar ungefär lika många insikter efter sig. Det är hårt och kompromisslöst på ytan, men tomt inuti.

III skulle kunna vara en pendang till The Knifes Silent Shout, det moderna electromörkrets mest stilbildande stund. Men där syskonen Dreijer balanserade becksvart monotoni med neonskimrande melodier väljer Crystal Castles att hålla sig till det anonyma mörkret. Undantaget är den vackra Suicideballaden Child I will hurt you (albumets bästa titel), men även där gör den nermixade sången att låten glider lyssnaren ur händerna. Det känns ängsligt, som att Crystal Castles måste ha masken på och inte vågar stå upp för sina påstått viktiga ord.

Joel Sjöö