BT:s Niclas Sennerteg om näthatet: "Vi har alla ett ansvar"

Emellanåt hörs det röster om att vi måste ta debatten på nätet. Och visst är det uppenbart att hatet och konspirationsteorierna som bubblar och kokar i nätfora inte bör stå oemotsagt.

Även så kallade näthatare ger åtminstone sken av att vilja debattera. Individer som känner sig träffade av anklagelsen om näthat hävdar ofta att deras motståndare inte ”vågar” diskutera de ”viktiga” frågorna i samhället.

Vilken ”debatt” då? kan man undra. För skenet bedrar. Viljan till konstruktiv diskussion är med få undantag inte särskilt stor. Den som bemödar sig om att bemöta hatspyorna mot muslimer, tokfeminister, rödvinsmarxister, PK-media och vad det nu heter, med hjälp av sakliga argument och en vårdad ton blir oftast nedskriken och inläggen drunknar i en störtsjö av nya verbala uppkastningar. För varje gång du bemöter en stollighet får du 25 inlägg tillbaka där samma grova lögner och förvridenheter upprepas som en självklar sanning. Kombinerat med en massa otrevliga tillmälen mot din person, förstås.

Om detta kan undertecknad personligen vittna efter att i flera år ha modererat ett nätforum och försökt få till ett vettigt diskussionsklimat. Om inte den aktuella sajten hade förhandsmodererats skulle den snabbt ha svämmat över av olika former av rasism och förtal. Någon av Sveriges mest kända publicister, minns inte vem, jämförde det för några år sedan med att skåda in i ett kloakrör. Jag kan bara hålla med.

För de här nätmobbarna handlar det om att synas. Oavsett om det är ett spontant hopkommet gäng troll som bara är ute efter att mobba någon som råkar komma i deras väg eller om det gäller konstellationer av ”nätsoldater” som propagerar för något politiskt parti med främlingsfientlighet och islamofobi på programmet.

Ja, hur diskuterar man egentligen med anonyma troll som bara överöser dig med ovett, förvridna fakta och ibland hotelser? Eller som genast slår över i en självömkande offerattityd om de blir ifrågasatta? Det gör man för det mesta inte. För det går oftast inte. För vad innebär det att diskutera på deras villkor (som de naivaste rösterna i debatten föreslår)? Nuförtiden brukar jag ställa en kontrollfråga till självutropade muslimhatare som bara vill häva ur sig: ”Tror du att det finns det något argument som skulle kunna få dig på andra tankar?” Svaret blir alltsomoftast ett hånfullt nej.

Ändå måste debatten på något sätt tas och markeringar göras. Inte för att vinna de mest aktiva hatarna, för det slaget är nog tyvärr redan förlorat. Däremot gäller det att hindra rekryteringen bland ofta osäkra ungdomar. De aktivaste hatarna är troligen ganska få till antalet, men deras skrivklåda och arsenal av nätalias ger intryck av att de är många fler. Risken är att deras retorik skapar ett intryck av normalitet och att de flyttar gränspålarna för vad som anses vara okej, hederligt och humanistiskt att säga eller skriva om sina medmänniskor.

Det är inte bara någon annans ansvar – inte bara skolans och myndigheternas. Alla som vill leva i ett tolerant samhälle där alla människor är lika mycket värda måste hjälpa till att markera var gränsen går. I vardagen – för det är där allt börjar.

Om retoriken eller språkbruket brutaliseras i ett samhälle ökar också våldsbenägenheten – Rwanda och Mellanöstern är bra exempel på detta. I samhällen där debattklimatet (om man nu ens kan kalla det så i dessa fall) har förråats är det mycket svårt att backa och de som står för en sansad ton ignoreras eller blir inte tagna på allvar.

Respekt för andras åsikter är helt enkelt inte samma sak som att respektera den andres självpåtagna rätt att kränka och förtala andra människor.