GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Yu Miris gripande roman är en litterär prestation av rang

Yu Miris roman om den hemlöse Kazu fångar hela Japans moderna historia i svindlande perspektiv.
Bokrecension • Publicerad 28 januari 2022
Detta är en recension i Borås Tidning. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Yu Miri är en prisbelönt japansk författare av koreanskt ursprung. Nu finns hennes hyllade roman om en hemlös byggarbetare i Tokyo på svenska.
Yu Miri är en prisbelönt japansk författare av koreanskt ursprung. Nu finns hennes hyllade roman om en hemlös byggarbetare i Tokyo på svenska.Foto: Katsumi Omori
Roman

Tokyo Ueno station. Utgången mot parken

Författare: Yu Miri

Översättning: Lars Vargö

Förlag: Albert Bonniers förlag

Yu Miris roman ”Tokyo Ueno station. Utgången mot parken” är en litterär prestation av rang. På dryga 160 sidor lyckas hon fånga ett gripande människoöde, det brusande stadslivet i Tokyo, den japanska historien med dess naturkatastrofer och krig och krocken mellan gamla traditioner och det moderna livet, präglat av klasskillnader och ekonomisk utsatthet.

Allt utgår från Kazu, en äldre hemlös man, dragande på en cykel ”fullastad med påsar med tomburkar”, som slagit upp sitt bristfälliga tält av gamla presenningar utanför en av ingångarna till Ueno-stationen i Tokyo, nära den kejserliga parken med samma namn. Han är död, vi förstår det tidigt, han rör sig som ett spöke bland de levande, men från dödsriket får vi hans liv berättat i förtätade tillbakablickar.

Kazu tvingades tidigt lämna sin familj i Fukushima för att hitta en försörjning som byggarbetare i Tokyo. Kontakten med hustrun och barnen, en son och en dotter, blev därmed sporadiska; ”Jag träffade dem ju så sällan och dessutom visste jag inte vad jag skulle prata med dem om heller. Även om vi var av samma blod var vi främmande för varandra.”

När sonen han aldrig lärde känna dör i unga år sätter det djupa spår i Kazu. När hans hustru också dör rämnar livet definitivt.

Han tar tåget till Tokyo, lämnar sin dotter och sitt barnbarn, som har tagit hand om honom efter hustruns bortgång, i Fukushima, kliver av vid Ueno-stationen, stannar där och blir en av samhällets utslagna, en hemlös, med alla sina tillhörigheter i en påse.

Det är där, på botten, som Yu Miri lyfter fram honom och hans liv, speglat i Japans moderna historia.

”Så avslutas allt med tsunamin i Fukushima, som drabbar Kazu på alla upptänkliga sätt och som är, förstår man, romanens egentliga utgångspunkt.”

Det sker på flera sätt. Genom Kazus nämnda tillbakablickar, han var en av dem som byggde arenor inför OS i Tokyo 1964, men också genom de samtal som förs av förbipasserande människor, mer lyckligt lottade, på väg hem eller till arbetet, dryftande sina vardagliga problem. Vi får lyssna på de dialogerna, de blir kontraster till Kazus sorgmodiga framtidslösa tillvaro; ”Jag gick baklänges in i framtiden och levde alltid i det som varit.”

Även återgivandet av tunnelbanestationens mekaniska utrop och de informationsskyltar som berättar om alla de olika sorters rosor som finns i parken intill de minnesmärken och statyer som speglar Japans historia och traditioner, ramar in Kazus liv. Allt det vanliga är nära, men så långt borta.

Kazus liv kontrasteras också mot den japanske kejsaren vars palats i parken blir som ett monument över insikten att alla liv inte är lika mycket värda. Men Yu Miri vill säga något annat med sin roman. Och lyckas med det. Vid ett tillfälle passerar kejsarparet i sin bil framför ögonen på Kazu, som konstaterar att kejsaren och han är jämngamla och att kejsarens son, kronprinsen, är lika gammal som Kazus son hade varit om han hade levt. Kejsarparet tittar åt Kazus håll, genom bilfönstret, ”med ögon som inte kan beskrivas som annat än vänliga och leenden som varken var drivna av skuld eller skam.”

Så avslutas allt med tsunamin i Fukushima, som drabbar Kazu på alla upptänkliga sätt och som är, förstår man, romanens egentliga utgångspunkt.

Yu Miris roman, i bästa mening skriven i en modernistisk tradition, fick det prestigefyllda amerikanska priset National Book Award för främsta översatta roman 2020. Det synes välförtjänt.

Jag inser att allt jag skrivit om den här romanen låter dystert. Men det är framför allt en vacker och empatisk text, sinnrikt gestaltad och skarpt indignerad, med en djup humanistisk klangbotten. Rekommenderas varmt.

Stefan EklundSkicka e-post
Välkommen att kommentera

Välkommen att kommentera! Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.