Ytligt när Houellebecq skriver om kärlek

Den mytomspunne författaren Michel Houellebecq är ett litterärt fenomen i världsklass. I hemlandet Frankrike trycks hans böcker i rekordupplagor, och för att förstå hans status i omvärlden räcker det att konstatera att hans senaste bok ”Serotonin”, som nu ges ut i svensk översättning, recenserades av flera svenska tidningar redan då den utkom på originalspråk i januari i år. Houellebecqs framgångar är både lättbegripliga och välförtjänta. Med sin unika blandning av skarpsynt samhällsanalys, kulturkonservativt gnäll, barnsliga provokationer och rent trams tecknar han en på en gång träffande och dråplig bild av en västerländsk civilisation i sönderfall.

Hos Houellebecq går västerlandets kris alltid hand i hand med manlighetens. Hans huvudkaraktärer, medelålders vita män, navigerar planlöst genom den värld de satts att regera men där deras närvaro tycks alltmer överflödig. Så även i ”Serotonin”, där vi möter den fyrtiosexårige agronomen Florent-Claude som efter uppbrottet från sin unga japanska flickvän drabbas av en depression. Medicinen han tvingas ta gör honom inte bara impotent, utan utplånar dessutom hans sexlust och därmed själva hans raison-d’être. Så inleds en inre och yttre resa där Florent-Claude rannsakar sitt liv, söker upp gamla kärlekar och sin kamrat från studieåren, adelsmannen Aymeric som driver ett olönsamt jordbruk på släktens gods och nu står på ruinens brant.

Titeln till trots är ”Serotonin” inte främst en bok om depression utan om relationer, främst kärleksrelationer. Och det är synd, eftersom kärleken tycks utgöra något av författarskapets blinda fläck. Om Houellebecqs prosa brukar börja i provokation för att sedan mynna ut i en genomlysning av ett aktuellt samhällsfenomen, utgörs provokationen just i fallet kärlek istället av bristen på klarsyn. Inför bilden av en tursam parbildning, där två människor lyckats med konststycket att projicera sina förväntningar och begär på varandra, gör tanken, och texten, halt. Istället för en skoningslös dissekering av kärlekens villkor får vi nöja oss med variationer på det för den luttrade Houellebecqläsaren välkända mantrat fitta-rumpa-bröst, här och där avlöst av sentimentala betraktelser av en hängiven kvinnans milda blick eller strålande leende.

Kanske beror den ytliga framställningen på att kärleken i Houellebecqs ögon är så banal, en genetisk programmering som syftar till att säkerställa artens överlevnad. Och eftersom vi människor är biologiska varelser, vandrande behållare av dna, är denna betingelse också livets enda egentliga mening. Punkt slut. Först i bokens andra hälft, där relationstematiken får stå tillbaka för manlig vänskap och ensamhet, ett nyväckt vapenintresse och fransk jordbrukspolitik får berättelsen luft under vingarna. Det är också först här depressionen tillåts ta plats, om än mer som bakgrundsvillkor än bokens egentliga tema. ”Serotonin” är utan tvekan en typisk Houellebecqroman, men den som förväntar sig samma skärpa och uppfinningsrikedom som i föregångarna ”Underkastelse” och ”Kartan och landskapet” blir tyvärr besviken.