Wagneroperan lyfter fram mänsklig empati

Brenden Gunell ger först den flyende Siegmund en lätt förvirrad framtoning som en adekvat konsekvens av hans tillstånd. Man märker också att han håller igen i det musikaliska uttrycket inför det drama som så småningom kommer att utvecklas. Likaså intar Elisabet Strid här en vän och förskrämd position i sitt uttryck. Hon är ju hårt tuktad av sin make Hunding, kraftfullt gestaltad av Mats Almgren. Så småningom utvecklas syskonens kärlek i ett poetiskt och romantiskt musikaliskt flöde där Siegmunds vårsång och Sieglindes svar blir en av höjdpunkterna i den första akten. Här kliver de rent fysiskt närmare publiken och förtrollar oss med sin oskuldsfullt brinnande kärlek.

Scenen i bakgrunden är mäktigt hög och alltigenom grafitgrå. Så får man människorna att lysa!

Wagners musik gör sitt till. Ur orkesterdiket flödar den musik som han gett ett nytt liv. Arior och recitativ är nu ett minne blott. De slutna numren ersätts av fri vers där text och musik tillsammans bildar ett kontinuerligt flöde och där ledmotiven berättar om både yttre och inre händelser. Bitvis får sångarna agera till musiken utan sång och får då i denna uppsättning uppbackning i bakgrunden av scenarbetare som i hög grad medverkar till känslan av att det finns ett yttre liv, samtidigt som de nästintill omärkligt manövrerar scenväxlingarna.

Med slutet av akt 1 har magin i detta dramatiska verk börjat verka. I den andra akten börjar intrigerna växa fram med Fricka, Wotans hustru, som vill förmå Wotan att låta Hunding döda Siegmund. Katarina Karnéus gör en glänsande intrigmakerska med bitande sång- och skådespelarinsats. Wotan våndas, men inser att han måste gå Frickas utmaning till mötes eftersom Siegmunds och Sieglindes förbindelse är både olaglig och omoralisk. Anders Lorentzson gör sin roll som Wotan med stor värdighet där makt, lag och förordning kämpar mot kärleken till de egna barnen. Valkyriornas ledare, Brünnhilde dyker upp. Hon är Wotans älsklingsbarn, och har tidigare fått hans uppdrag att stödja Siegmund i kampen mot Hunding. Nu ändrar Wotan sig och vill att hon också skall stödja Hunding. Så sker också när Brünnhilde möter Siegmund, men när hon hör om Siegmunds eviga kärlek till Sieglinde blir hon plötsligt mänsklig och lovar att stödja honom i kampen.

Wotan ser dock till att splittra Siegmunds svärd och Hunding dödar honom. En stark scen som vänder på hela förloppet. Annlouice Lögdlund gör Brünnhilde med en intensiv glöd både i utspel och sång. Men nu har hon brutit mot Wotans lag, och det kommer att straffa sig i den tredje akten där de åtta valkyriorna inleder med den berömda Valkyrieritten, en sångarprestation som satte sig som berget och lyfte föreställningen till dess definitiva höjdpunkt. Här samlas de tillsammans med de döda hjältar som skall föras till Valhall för evigt liv. Frågan om vem som är hjälte i dagens samhälle aktualiserades med bildexempel på kända verkliga personer. Upplevdes som något påklistrat, men kanske tankeväckande.

Sieglinde, nu ensam, rädd och gravid med Siegmunds barn kommer ledsagad av den jagade Brünnhilde, men valkyriorna vill inte hjälpa dem. Wotan ger sin dom över Brünnhilde och i ett gripande avsked avkläder han henne gudomligheten, och låter han henne tillfälligt somna in omgiven av eldslågor. En scen så hjärtskärande och upprivande som bara Wagner kan åstadkomma till en musik som dirigenten Evan Rogister hanterat både känsligt och övertygande.

Göteborgsoperan har skickligt iscensatt ett drama där fokus ligger på hur lag kan förinta frihet, men också där mänsklig empati lyfts fram.

Valkyrian blev till en storslagen påminnelse om att våga vara revolutionär för att bli mänsklig.