unlock

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

  1. Avdelningararrow-down
  2. Sjuhäradarrow-down
  3. E-tidning
  4. Söksearch
  1. Tjänsterarrow-down
  2. Annonseraarrow-down
  3. Tipsa oss!
  4. Kundcenter

Stefan Eklund: Via molnens mysterier når vi konsten och livet

Elisabet Haglunds bok om moln i konsten väcker också liv i ”molnlitteraturen”.
I molnen kan vi finna både livet och konsten. John Constables målning ”Clouds” från 1822 är ett av de konstverk som avhandlas i Elisabet Haglunds bok.
I molnen kan vi finna både livet och konsten. John Constables målning ”Clouds” från 1822 är ett av de konstverk som avhandlas i Elisabet Haglunds bok.
Detta är en personligt skriven text i Borås Tidning. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

En av mina favoritscener från serien Snobben är när Karl, Linus och Gullan ligger på en kulle och tittar på molnen. Gullan frågar pojkarna vad de ser och den brådmogne Linus lägger ut texten och tycker sig finna de mest sofistikerade bilder av konstnärer och historiska händelser, bland annat steningen av den helige Stefanos 35 e.Kr, i de förbisvepande molnformationerna. Sedan är det Karls tur: ”Jag tänkte säga att jag ser en anka och en häst men jag har ångrat mig.”

Lite som Karl känner man sig när man läser Elisabet Haglunds spränglärda bok ”Moln i konsten” (Themis, recenserad i BT 23 april). Elisabet Haglund var chef för Borås konstmuseum under åren 1995–2005, där hon gjorde en viktig insats och grundlade Borås profil som skulpturstad med några konstnärligt högkvalitativa inköp.

Men fascinationen för moln har följt henne hela livet och när hon djupdyker i dessa väderfenomens förekomst i konsthistorien öppnar sig en ny värld. Jag håller med Agnes Brusk Jahn som i sin BT- recension skrev: ”Haglund lyckas ivrigt väva in var konstnärs säregna uttryck och berättelse genom att först och främst fokusera på hur och varför de avbildat moln. Hon är pedagogisk och på det sättet inkluderande.”

quote
Moln blir ett sätt för poeten att finna en högre sfär där man svävar bort från verkligheten eller helt enkelt blir tyngdlöst oemotståndlig.

ERBJUDANDE!

Allt innehåll på bt.se, appen MinBT och e-tidning alla dagar. 3 månader för endast 99 kr! (ord pris 597 kr)

Själv en litteraturman kan jag heller inte undgå att stanna till vid de exempel på ”molnlitteratur” som Elisabet Haglund har med i boken, bland annat av de båda poesiklassikerna Charles Baudelaire och Vladimir Majakovskij. Baudelaires ”Främlingen” från 1869 där just en främling tillfrågas vem eller vad han älskar mest. Alla förslag ratas och till slut svarar främlingen själv på frågan: ”Jag älskar molnen”.

Majakovskijs mest kända dikt heter ”Ett moln i byxor” (1915) och är en text fylld av ett hejdlöst självförtroende av en ”vacker ung man på tjugotvå år”. En man som kan ”uppträda ömt och belevat – inte en karl men ett moln i byxor”.

Man kan också lägga till en dikt som mycket väl kunde ha funnits i boken; romantikern William Wordsworths ”I wandered lonely as a cloud” från 1807. Den handlar egentligen mest om påskliljor men själva anslaget, att identifiera sig med de förbiflyende molnen känner man igen hos både Baudelaire och Majakovskij. Moln blir ett sätt för poeten att finna en högre sfär där man svävar bort från verkligheten (Baudelaire) eller helt enkelt blir tyngdlöst oemotståndlig (Majakovskij).

Här finns en mystik och Elisabet Haglund nämner också det kristna 1300-talsverket ”Molnet. Icke-vetandets moln i vilket själen möter Gud” (skrivet av en anonym engelsk präst), i kapitlet om konstnären Madeleine Hatz, som fascinerades av de tankar som finns i nämnda skrift om molnet som en plats ”där perspektivet förlorar sin riktning och där en aldrig tidigare upplevd dimensionalitet uppenbaras”. För den anonyme författaren handlar det om att Gud inte går att nå via förnuftet, molnet blir en symbol för det icke-vetande tillstånd där Han däremot kan erfaras.

Det påminner en del om de drabbande upplevelser man kan få av konst och litteratur, bortom analysen. Elisabet Haglunds skriver om hur intresset för moln sammanfaller med idén om konsten som en ”gestaltning av det icke-statiska, det som fluktuerar och skiftar, det ofullbordade och ofullkomliga, det som tar form i det tillfälliga”.

Det är en vacker bild av konsten. Och av livet. Molnen tar oss dit.