Verklighetens blodiga Nordirland skildras i tät roman

Det 18-åriga kvinnliga berättarjaget beskriver här sin uppväxt i en stad under ”The Troubles”, som den närmare 40 år långa konflikten mellan republikanskt sinnade katoliker och brittisktrogna protestanter kommit att kallas, med särskilt våldsamma och blodiga konsekvenser under 70- och 80-talen. Men Burns är primärt inte ute efter att skriva något slags litterärt gestaltad nutidshistoria – varken jagberättaren eller Belfast nämns någon gång vid namn – utan snarare att ge en övergripande bild av hur det är att vara människa under politiskt, socialt och kulturellt omvälvande och kritiska betingelser.

Och som hon gör det! I ett närmast talspråkligt text- och medvetandeflöde, i långa intrikata meningar, ställs vi här inför en tonårig flickas tankar om sin såriga och uppdelade stad, där våld är måttet som alla mäts med och där allt handlar om ”vi” (republikaner) och ”dom” (unionister), om ”vår religion” (katolicism) och ”deras religion” (protestantism), och där detta med att vara ung egensinnig tjej knappast underlättar. Hela tillvaron är tröstlöst impregnerad med slagsmål, upplopp och superi, med ”statsmaktsförkastarbomber” och ”statsmaktsförsvararbomber”, med det ”stora sjuttiotalshatet”, och där minsta felformulering lätt kan tas för förräderi, eller åtminstone bristande lojalitet, vilket är nog så allvarligt. Inte minst för en tonårig flicka i en socialt hårt kontrollerad miljö. Och inte blir det bättre av att hon, förvisso helt utan egna initiativ, då och då på gatan blir tilltalad av den mystiske främling som går under romantitelns namn Mjölkbudet. Men vem är han? En spion? En fiende från ”andra sidan vattnet”, en paramilitär figur med dunkla avsikter? Ingen vet, inte heller berättarjaget. Allt detta bildar hos Burns en mörk bild av ett sjukligt misstänksamt samhälles cementerade identitetspolitik, som är livsfarlig och korrumperar själen. Som tur är har tonåringen läshuvud och går omkring på gatorna med sin ”Bröderna Karamazov”, ”Madame Bovary” eller ”Tristram Shandy” – livsnödvändiga ventiler, om än mycket suspekta, ja snudd på subversiva i omgivningens ögon.

På trots mot allt detta utsiktslösa och dystra är ”Mjölkbudet” allt annat än en tungsint bok. De hjärtligt råa och kvicka person- och miljöskildringarna, liksom den drastiska situationskomiken och de episodiska utvikningarnas fria fabulerande (Samuelsson hänger fint med i svängarna), ger romanen en alldeles säregen prägel och tjänstgör för både huvudpersonen själv och läsaren som luftintag till den i allt övrigt kvalmiga och politiskt lamslående atmosfären. Så ger Burns i den vindlande texten lika avväpnande som djuplodande analyser av ett nationellt mentalt undantagstillstånd och dess absurda yttringar.

Det var mycket länge sedan en roman gjorde mig såhär förtjust, ja golvad! Burns förmåga att med full kontroll på stilmedlen loda djupen och lyfta gestaltningen till stor konst gör att jag nu vill läsa allt av henne. På originalspråk eller i översättning, det är helt upp till förläggare Nirstedt och översättare Samuelsson.