Varmhjärtad kostymfilm i Oscarsklass

Upplevelsen är kalkylerat förtjusande, även om den envisas med ett förenklat tilltal i ett par onödigt tvära kast mellan generande käckhet och grav sentimentalitet. Ton och sammanhang är av exakt det slag där man kan sätta en årslön på att Alexandre Desplat har gjort musiken och att Meryl Streep kommer dyka upp i en vass biroll.

Och mycket riktigt.

Ett sätt att betrakta filmen är som en feministisk trojan där Gerwig lyckats kuppa in sina hjärtefrågor i en publikanpassad studioproduktion. Ett mindre positivt perspektiv är att hon suddat ut sina berättarmässiga särdrag till förmån för ett Oscars-flörtande drama med syfte att marknadsföra sig som kapabel regissör för Hollywoods finrum. Trist men uppenbarligen lönsamt. ”Unga kvinnor” har förärats med hela sex Oscarsnomineringar, bland annat Bästa film, manus och – högst välförtjänt – Bästa kvinnliga huvudroll till Saoirse Ronan.

Ronan spelar Jo March, näst äldst av fyra systrar i 1800-talets USA. Genom hennes återberättande röst studsar filmen mellan historiens nutid och syskonens uppväxt. Tidshoppen är först desorienterande, men ju längre filmen pågår desto mer organiskt flödar den fram och tillbaka i en avancerad struktur som låter känslor och händelser smälta samman.

Jos högsta dröm är att bli författare och oberoende. Men ”världen är hård mot ambitiösa flickor”, som Amy March (Florence Pugh) konstaterar i ett av flera minnesvärda citat. Ett annat är att ”Livet är för kort för att vara arg på sina systrar”. Den sortens repliker, parat med stjärnskådespelarnas strålande samspel, gör det trots allt svårt att inte kapitulera med ett fånigt leende på läpparna.