Varför fortsätter regeringens hemlighetsmakeri kring Dawit-utredningen?

Så skrev Reportrar utan gränser till gruppledarna för riksdagens partier sommaren 2016. Idag, den 23 september 2021, har det gått 20 år sedan Dawit Isaak och flera av hans kollegor greps i Eritrea. De har aldrig åtalats eller dömts för några brott.

Vid det här laget är Dawit och hans kollegor de journalister som suttit fängslade längst i världen. Några av dem har dött under fängelsetiden.

Det fulla ansvaret för de övergrepp på de mänskliga rättigheter som Dawit och hans kollegor utsätts för ligger på regimen i Eritrea, som förbjudit alla oberoende medier. Landet har legat i bottenskiktet av Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex sedan vi introducerade det för snart 20 år sedan.

Nu senast hamnade Eritrea allra sist, på plats 180 av 180, efter Nordkorea och Turkmenistan.

Under dessa 20 år som Dawit suttit fängslad har regeringsmakten i Sverige skiftat, ministrar har kommit och gått och utrikesdepartementet (UD) har hela tiden sagt att de gör allt de kan för att få honom fri. Men allt sker under sekretess.

När vi för ett år sedan begärde att få ut all dokumentation från UD fick vi inte ut ett enda papper. Inte ens de hundratals sidor med maskade textstycken som var offentliga för 15 år sedan.

I brevet till riksdagens gruppledare, juli 2016, bad vi dem tillsätta en kommission som skulle kunna få insyn. Vi ville låta nya ögon se vad UD gjort eller inte gjort för Dawit, och där mellan raderna kanske finna nya infallsvinklar.

I vintras sade också riksdagen ifrån. I ett tillkännagivande konstaterade ett enigt utrikesutskott att regeringens hantering av Dawit Isaak, och även den i Kina fängslade förläggaren Gui Minhai, måste granskas. Det välkomnar vi.

Dessvärre fortsätter hemlighetsmakeriet.

När nu regeringen på riksdagens begäran tillsatt en utredning anser regeringen att sekretesslagen måste förändras för just denna särskilda utredning. Man vill lägga till ett extra stycke i paragraf 9 i kapitel 42 i sekretesslagen.

Varför just den här gången? Hur har neutralitetspolitiken under Kalla kriget, utredningen om mordet på Olof Palme, de misstänkta ubåtsintrången och inte minst Raoul Wallenbergs fall kunnat granskas utan extra paragrafer?

Alla dessa utredningar har berört både känsliga personfrågor, utrikesrelationer och militära hemligheter. Att det behövs särskilda skrivningar i detta fall, med Dawit och Gui, som berör mänskliga rättigheter, pressfrihet och – för all del – utrikesrelationer väcker frågor.

Att utredningen skulle publicera allt den ser och tänker har vi nog aldrig föreställt oss. Självklart finns det personer och förhållanden som måste skyddas. Det är inte konstigt, men för detta finns redan utrikessekretess.

Varför behövs ett extra sekretessinstrument just för den här utredningen? Det är en fråga vi att kunnat rikta till regeringen om vi bara varit remissinstans, men av någon anledning förbisågs vi i detta förfarande.

Likaså bör man fundera på hur oberoende de av regeringen tillsatta utredarna känner sig, när det innan de ens börjat jobba får nya sekretessregler att följa, som om de själva inte är tillräckligt insatta och erfarna för att själva lämna den typen av rekommendationer?

Regeringens agerande oroar oss. Det borde även oroa de eniga riksdagsledamöter från alla partier som beslutade att dessa båda fall skulle granskas.

När vi 2016 bad riksdagens gruppledare att arbeta för en undersökningskommission skrev vi: ”Det är bråttom. Fängelsevillkoren i Eritrea är extremt hårda. Inte ens Röda korset har fått besöka Dawit och hans medfångar. Men vi vet att Dawit riskerar sitt liv varje dag i fångenskap.”

Det är inte mindre bråttom nu, fem år senare. Inte för den journalist som suttit fängslad längst i hela världen. En svensk medborgare.