Kultur

Vad pesten gör med det mänskliga

Litteratur Artikeln publicerades
Albert Camus (1913-1960) skrev ”Pesten” 1947. Han är en illusionslös betraktare av det mänskliga, menar Stefan Eklund.
Foto: TT
Albert Camus (1913-1960) skrev ”Pesten” 1947. Han är en illusionslös betraktare av det mänskliga, menar Stefan Eklund.

Albert Camus klassiker från 1947, ”Pesten”, har mycket att lära oss i vår egen pandemis tidsålder.

Den pandemi som har drabbat världen gör också något med det mänskliga. Vad det är kan Albert Camus klassiska roman ”Pesten” från 1947 hjälpa oss att förstå.

Jag läste om den i veckan för att se hur människorna i den algeriska staden Oran hanterade den pest som drabbade dem.

Romanen har en verklighetsbakgrund. Oran hemsöktes av kolera i mitten av 1800-talet, men Camus har placerat sin handling i 1940-talet och många har läst den, säkerligen med all rätt, som en allegori över den franska motståndsrörelsens kamp mot den nazistiska ockupationsmakten under andra världskriget.

Men idag, med ett coronavirus härjande mitt ibland oss, blir läsningen en annan.

Nobelpristagaren Albert Camus låter sin pest starta hos stadens råttor, som dör i drivor. Så småningom börjar de första fallen bland människorna noteras. Romanens huvudperson, läkaren Bernard Rieux, inser först högst motvilligt vad som håller på att hända, liksom stadens befolkning vill han in i det längsta vill fortsätta att leva som vanligt. Camus beskriver hur människorna fortsätter att mötas och färdas som de alltid har gjort – ”Hur skulle de ha kunnat tänka på pesten, som utesluter framtid, resor och diskussioner?” – och hur de ”fortsatte att flanera på gatorna och slå sig ned vid borden på trottoarkaféerna.”

Men precis som vi själva upplever i coronatider så noterar Camus hur vardagen allt mer inskränks när man inser allvaret i pesten, både av den politiska makten och människorna själva. Reseförbud införs, till exempel. Familjer splittras när de som befann sig utanför Oran när pesten utbröt inte fick återvända.

Till slut behärskar pesten allt. Camus skriver: ”Det fanns inte längre några individuella människoöden, endast en kollektiv historia: pesten och känslor som delades av alla.”

Camus är en illusionslös betraktare av det mänskliga. Han beskrivs därför ofta som tillhörande den filosofiska strömningen existentialismen, även om han själv motsatte sig det.

I ”Pesten” låter han den accelererande smittspridningen locka fram både det bästa och det sämsta hos människorna i Oran. Bernard Rieux är exempelvis den oförtröttlige och osjälviske hjälten, prästen Paneloux går under sedan hans trosvissa böner inte hjälpt och den skrupellöse handelsmannen Cottard passar på att tjäna pengar på svarthandel.

”Pesten” började plötsligt sälja i massor igen i Frankrike sedan coronan drabbade landet. Den goda skönlitteraturen har som alltid något att säga sin samtid.

I Camus roman beskrivs också vad som händer när pesten är över. Människor som tvingats leva åtskilda förenas. De döda sörjs. Men framför allt inträder ”glömskans tid”. Camus beskriver närmast uppgivet hur människorna i Oran skyndar tillbaka till vardagen utan att reflektera över det som hänt. Ingen lärde sig något av pesten. Låt oss inte hamna där när vår tids pandemi är över.

 

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.