Uruppförande i Immanuelskyrkan

Konsert. Norrmannen Magne Hegdal (f. 1944) är en djupt originell tonsättare som vägrat klä sig enligt gängse mode och än mind-re bära skoluniform – en fritänkande systematiker som balanserar mellan det klumpiga och det sublima, som förenar det spränglärda med det naiva.

All Hegdals musik tycks ”handla” om musik – eller om själva komponerandet. Betraktelser över verk av oftast äldre kolleger, eller över själva komponerandet. Metamusik. Dock utan ironi. Men med mycket humor.

Och hans musik innehåller ”allt”: ”Ända sedan tidigt 70-tal har stil som uttrycksmedel (att vidareutveckla en ’personlig stil’) förefallit mig irrelevant”. Med sällsynt konsekvens täcker han hela fältet mellan stumfilmsaktig slapstick och kärvaste abstraktion.

Så här skriver Hegdal om Stort sett (2005–08) för violin och piano som uruppförs av Anna Lindal och Kristine Scholz i Immanuelskyrkan på tisdagskvällen:

”Det nya stycket omfattar ’allt’ – från ’objektiv barkborremusik’ till det personliga: drömda melodier och emotionell slagg. Och det innehåller element av ’sorgearbete’ – ändå, när jag komponerar så komponerar jag musik. Det är det hela. Men likväl: Här handlar det också om döden?”

Och samtidigt utgör musiken alltså porträtt av ett landskap – i detta fall de norska fjällen – vilket också återspeglas i styckets undertitel, Rapport fra et glemt landskap.

Hegdal betraktar det som ett huvudverk, ett magnum opus.